|
Här kan du läsa några intervjuer som gjordes vintern år 2001 med två personer som kan berätta om hur det faktiskt var - som de minns det - i det som nu är förgången tid, det sekel som nyss passerat. |
| Arne Jansson (1926-2001) föddes och växte upp på en av bondgårdarna alldeles i närheten av Spånga kyrka. När han var liten hände det att ostyriga förrymda grisar skuttade omkring på det som nu är kyrkans parkeringsplats. Hans pappa som var bonde körde plogen över åkrarna. Släkt och bekanta bodde i torp och gårdar runtomkring på Järvafältet. Strax intill kyrkan fanns skolan där Arne gick sina första skolår, kyrkskolan som både var en idyll som hämtad ur någon av Astrid Lindgrens böcker, och samtidigt en svår verklighet för en del av Arnes klasskamrater, de som bodde i statarlängorna borta vid Skrytetorpsvägen, och som Arnes mamma bjöd på mat när hon såg att de svalt >>> |
| Jane Hamilton (1917-2006) kom till Spånga som nygift år 1945, och började snart att engagera sig kyrkopolitiskt både på lokalplanet och regionalt. Under många år var hon kyrkorådets ordförande i Spånga. Hon var med och utvecklade kyrkans verksamhet så att den svarade mot människors behov när samhället förändrades. Det var nu man började med läger, barntimmar och ungdomsverksamhet. När Tensta och Rinkeby förvandlades från bondbyar till moderna förorter, då var hon en av de som var med och försökte hinna fatta kloka beslut, fastän allt skedde som med blixtens hastighet, och fastän alla inblandade mer eller mindre togs på sängen av det faktum att så många av de som flyttade in i nybyggena inte var svenskar >>> |
