Jane Hamilton berättar
De första åren i Spånga
Jane Hamilton har haft flera förtroendeuppdrag
både inom Spånga församling och på högre
nivå inom kyrkan. När stiftsrådet i Stockholm bildades
ett tiotal år efter det att stiftet 1942 kommit till som landets
sista, så blev Jane ledamot där. Hon har varit kyrkorådets
ordförande i församlingen under många år. Hon
har också varit kyrkvärd, och efter att ha avsagt sig det
uppdraget har hon numera fått titeln hederskyrkvärd. Jane
kom till Spånga först som vuxen. Hon är född i
Skara och bodde senare i Stockholms innerstad. Till Spånga flyttade
hon med man och barn 1945. Då hade familjen tidigare bott i Skåne,
men Janes man som var militär och anställd vid Flygvapnet
fick en tjänst vid F8 som fanns vid Barkarby. De fick bostad i
Spånga, i området nära stationen.
De första åren kände hon inte till
så mycket om Spånga kyrka. Hon visste att den fanns, och
hon visste att den var gammal, inte så mycket mer. Men yngsta
dottern Disa döptes där. Jane berättar att det var en
midsommar. "Hon är född tredje maj. Dopet var när
törnrosorna blommade. Så jag plockade törnrosor borta
på Lunda gravfält". Och redan tidigt hade Jane hört
talas om julottan. Julottorna var ju oerhört välbesökta.
En starkt bidragande orsak till att det var så mycket besökare
att man till och med måste hämta biljett på pastorsexpeditionen
för att vara garanterad plats, det var att det var så mycket
folk inifrån stan som kom ut för att gå på julottan.
Det hade att göra med att folk ville uppleva en gammaldags jul
på landet, i en gammaldags kyrka, och Spånga var ju landet
då, förklarar Jane.
Jane berättar om hur det kom sig att hon började
engagera sig i det kyrkliga och kyrkopolitiska livet säger hon
att det mycket var tillfälligheternas spel, precis som det faktiskt
var något av en slump att familjen hamnade i Spånga. Att
det ena ledde till det andra. Men med i bakgrunden finns också
att det rörde sig om vissa medvetna val, om behov, en riktning
i hennes liv. Ett av hennes tidiga engagemang i församlingen handlade
om att se till att hennes dotters konfirmationspräst, Harald Ohly,
ordnade en studiecirkelverksamhet också för konfirmandernas
föräldrar. "Jag började att fundera överhuvudtaget",
svarar Jane på min fråga om hur det kom sig att hon började
engagera sig, och fortsätter:
Alltså min ena dotter hon skulle gå och
läsa. Och då frågade jag den prästen, det var
Harald Ohly tror jag, om inte vi föräldrar kunde få
gå också, så vi fick reda på vad det var de
fick lära sig. För att det var ju den där tiden när
det var liksom man inte fick undervisa i kristendom i skolorna. Det
var på sextio, slutet på femtiotalet. Och så då
var jag med i en cirkel. Så han ordnade det. Vi var tolv föräldrar,
familjer som gick där. Och vi var mycket i hans hem och läste,
eller studerade då, så att vi fick reda på då
vad våra barn fick, vad de behandlade i sin läsning. Och
de var ju på läger då också, sånt där
weekendläger ute också. Och det var en fantastiskt fin cirkel,
det var verkligt intressant. Så sen började det så
smått.
Men det var ett annat engagemang i Spångas lokalsamhälle
som mer direkt ledde till förtroendeuppdragen inom församlingen,
och att detta engagemang överhuvudtaget blev av, var kanske i högre
grad just något av tillfälligheter. Jane berättar att
när hon var relativt nyinflyttad spångabo såg hon en
banderoll spänd över gatan vid järnhandeln. Där
stod det "Husmodersföreningen - julbasar". Och så
blev det att hon själv gick med i den föreningen, "du
vet, alla var med där". Genom Husmodersföreningen fick
hon bekanta i lokalsamhället, och hon blev involverad på
olika sätt. Det ledde till att hon uppmärksammades av den
i spångasammanhang smått legendariske Sigfrid Jansson. När
han kom och frågade om hon ville vara kyrkvärd tackade hon
ja. Men att ta på sig en sådan uppgift var faktiskt inte
en självklarhet för henne. Nej, berättar Jane:
Det var så främmande för mig. Jag
tänkte efteråt att liksom, jag nästan nöp mig i
armarna, 'är det sant det här att jag kommer med i sådant,
det har jag aldrig tänkt'. Men det var som att jag hade liksom
inga traditioner att vara med på det där.
Hon beskriver sin uppväxt i Skara och i Stockholms
Hedvig Eleonora församling som "ett helt annat förhållande
till kyrkan". Då det var en självklarhet att vara med,
en självklarhet att man skulle konfirmeras (hon hade Ingmar Bergmans
pappa som konfirmandpräst!). Men när hon blev äldre såg
hon det som att "kristendomen bara ställde krav på en...
Jag tyckte att det där det tror jag inte på. Det kändes
väldigt mycket skönare att man inte behövde ha alla de
där kraven". Men, som hon sedan säger när jag konstaterar
att hon trots allt alltså hamnade mitt i det kyrkliga livet, även
om jag då med min fråga egentligen främst syftade på
det politiska och praktiska: "När man stöter på
svårigheter i livet så behöver man ha nån hjälp".
Stora förändringar
Så småningom blev Jane ombud i Stockholms
stift och ledamot av stiftsrådet, förutom medlem av kyrkorådet.
Att lyssna på hur Jane berättar om sitt engagemang ger en
bild av en kyrka som förändras och anpassas till en förändrad
tid. Hon levde mitt i en blandning av teori och praktik. På stiftsnivå
deltog hon i de livaktiga diskussionerna om hur församlingarna
skulle utveckla verksamheter av olika slag, faddergrupper, verksamhet
för invandrare, barnverksamhet, ungdomsgrupper. "Det betyder
ju att man var med om så mycket som hände. Det var förfärligt
jobbigt", säger Jane med ett skratt, och att dessa jobbigheter
blandades med mycket glädje är inget som går att missta
sig på. På lokal nivå i Spånga församling
var hon med och såg hur sådant som man hade diskuterat i
stiftsrådet blev omsatt i praktisk handling. "Det gjorde
ju alltså att man hade kontakten, fick praktisera saker och ting
här ute som... Och så beslöts, se vad det kunde bli
då".
"Ja det var en rolig tid, med alla... när
vi startade då de här faddrarna och vi gjorde alla möjliga
saker", säger Jane och berättar om hur församlingen
på Torbjörn Wikmarks tid hade familjeläger på
Stensund, frisksportarnas gård i Dalarna. Tanken var att församlingsbor
i alla åldrar skulle vara med, både gamla och föräldrar
med små och större barn. Som med mycket fick idéerna
prövas ett tag för att sedan anpassas när det visade
sig att det man tänkt inte alltid höll i praktiken. Jane berättar
att det ansågs att de äldre tyckte det var besvärligt
med barnen på dessa familjeläger, de orkade inte med, och
upphörde så småningom att delta. Annat i församlingslivet
som hon under årens lopp har sett och varit med om att förändra
är de aktiviteter som var riktade speciellt till barn. Samhället
förändrades, och då ändrades också villkoren
för hur församlingens verksamhet för barn kunde se ut.
När båda föräldrarna började förvärvsarbeta,
menar Jane, då ville de hellre själva umgås med sina
barn än skicka iväg dem till söndagsskola på helgerna.
Så kom barntimmarna till. Nu är det barnen som inte har tid
att gå på barntimmeverksamhet, utan man har fått göra
om det igen, säger Jane. Och hon tillägger att hon tycker
att det är något mycket viktigt och bra att både daghem
och skolor får komma till de speciella skolgudstjänsterna
som pågår under adventstiden varje år. "Det där
är ju fantastiskt det som händer nu, hela tiden före
jul. Redan i november får de börja med skolgruppperna i kyrkan".
Att de får komma till kyrkan "och känna igen sig",
som Jane uttrycker det, "för att sen kommer ju en period när
de inte har ett dugg intresse".
Åren när Tensta och Rinkeby byggdes var
omvälvande. Det var mycket att diskutera och planera, alltifrån
friluftsområden till daghemsplatser. "Men vad vi inte hade
en aning om", säger Jane, "det var att det inte var svenskar
som kom. Vi kunde inte drömma om det. Vi trodde att det skulle
vara som vanliga svenskar". Jane berättar att man började
med att möta denna nya verklighet, alla dessa nya församlingsbor
med "så mycket ideella föreställningar om vad vi
skulle göra, och gjorde så mycket". Men det visade sig
snart att det alltför ofta var helt förgäves när
man försökte att få med invandrare i församlingslivet
på olika sätt. "Och sen så försvann ju glöden",
säger Jane. Hon berättar om några av de misslyckade
försök till kontakt som hon sett:
Vi hade en präst som hade småbarn själv,
och hon satt ute i sandhögarna och pratade med de andra mammorna
där, det var bara invandrarmammor. Och frågade då "kan
vi inte träffas och sitta och prata?", och så ordnade
hon kaffe och allting. Och inte en kom. Och likadant med husmodersföreningen,
för att de ville, sociala efterlyste att man skulle försöka
få husmödrar att lära upp dem litegrann vad de kunde.
När de kom till alla dessa nya förhållanden. Men de
kom ju inte.
Det var inte alltid förgäves. Det fanns
de som kunde möta invandrare så att det fungerade bra. "Ingrid,
vår diakonissa då, Ingrid Karaduman. Hon kunde arbeta så
att man fick gå igenom henne om man skulle...". Men varför
fungerade det inte i så många fall? Jane menar att det kan
ha att göra med männen, kvinnornas makar, att de inte släppte
till någonting. För de aktiva i Spånga församling
blev det en kontrast mellan ideal och verklighet. Men även om Jane
talar om att att försöken till kontakt misslyckades och att
glöden slocknade för många, så berättar hon
ändå om några möten som ägt rum, och kontakter
som även hon själv haft med invandrare. Tydligast framträder
hennes berättelse om Murad. Jane berättar om henne, att
Hon bodde borta vid Axbyplan i Rinkeby. Och hon kom
traskande varenda söndag över fältet. Och satt längst
ner. Och så när vi hade nattvard så frågade jag,
man kunde ju inte prata med henne, så jag... med gester så
frågade jag om inte hon ville gå med. Och det ville hon
då.
Själv sa Murad att hon var hundra år, men
"vi tittade i papperen så var det nittio år hon skulle
fylla! Och då var Yngve Frykholm /dåvarande kyrkoherden/
och jag hemma hos henne och gratulerade henne". Murad kom mycket
till kyrkan, och deltog en del i pensionärsaktiviteter. Jane beskriver
målande hur de damer som ordnade med kaffet uppe i prästgården
och Murad lyckades prata och skratta med varandra utan att någon
kunde den andras språk. "De hade så trevligt tillsammans
ändå". Det finns ändå en besvikelse i orden
som Jane avrundar sin berättelse om Murad med: "Men det var
hon som kom, men ingen mer. Hon kom."
Allt detta praktiska
Naturligtvis har inte allting varit ekon av omvälvande
samhällsförändringar. Janes deltagande i det kyrkliga
livet har också handlat om att finna bra lösningar på
allehanda praktiska problem som uppkommit. Också detta förändringar,
men mer i det lilla. Det är också så tydligt märkbart
med Jane att hon talar som en person som varit van att agera och förändra,
i stort som i smått. När jag ber henne beskriva, lite subjektivt,
hur hon upplevde gudstjänsterna i Spånga kyrka på 1950-talet
så inleder hon med att berätta om hur stilig organisten Dag
Lindberg var där han satt på orgelläktaren, enligt den
tidens bruk klädd i frack, men strax glider hon över till
att berätta om hur hon arrangerade det praktiskt så att han
inte skulle behöva ha problem med att det drog kallt där han
satt och spelade. Som hon säger om allt detta praktiska, "det
är sånt som hela tiden händer i kyrkor bakom det här
själva ändamålet med kyrkan". När jag frågar
henne om hon har någon speciell detalj, något föremål,
någon målning eller del av själva byggnaden som är
särskilt speciell för henne själv, oavsett om det tillhör
det som har ett historiskt eller konstnärligt stort värde
eller inte, då är det, kanske en aning förvånande,
ljussättning hon börjar tala länge och ingående
om. Hon berättar att när hon började som aktiv inom församlingen
var det överhuvudtaget mycket dålig belysning i kyrkan. Särskilt
tråkigt var det att gruppen av skulpturer på altaret, krucifixet,
Maria och Johannes knappt syntes alls. Jane beskriver diskussionerna
som pågått i åratal om hur man skulle placera ut strålkastare
så att altaret kom bäst till sin rätt. Och hon beskriver
de allehanda modeller som man prövat för belysningen i kyrkan,
både när det gäller dessa skulpturer på altaret
och annan belysning. I själva verket framstår det mer och
mer vartefter Jane berättar om alla vedermödor, som att ljussättning
och elektricitet faktiskt kan ses som ett viktigt bidrag från
vår egen tid till den konstnärliga utsmyckningen i kyrkan.
Som Jane säger, "varenda teater kan ordna med alla möjliga...
det måste väl kunna ordnas här också".
Inte minst visar historien om lampetterna och lamporna
i långhuset på att konstnärlig utsmyckning i form av
belysning är något som kan väcka starka känslor.
Jane berättar om att kyrkorådet på 1950-talet vid tiden
för den stora renoveringen av kyrkan mer eller mindre tvingades
att ta emot dessa lampor, därför att de formgivits av Erik
Lundberg, den konstprofessor som deltog i renoveringsarbetet. Tidningarna
skrev om lamporna, folk protesterade mot att de skulle sättas upp,
men arkitekten ställde fram ultimatum. Om inte lamporna sattes
upp skulle han lämna sitt uppdrag helt och hållet. Det slutade
med att lamporna sattes upp på prov. Och Jane berättar att
fortfarande, efter snart femtio år, sitter de där bara "på
prov"!
Det historiska arvet
Jane har tillsammans med Arne Jansson haft en viktig
roll i församlingen som spridare av kunskap om Spånga kyrkas
historia. Hon har haft visningar av kyrkan för både barn
och vuxna. Hon har hållt sig väl informerad om de vetenskapliga
undersökningar som gjorts i och omkring kyrkan, och hon har även
själv skrivit artiklar om kyrkans historia. När jag frågar
henne vad det är hon alltid brukar vilja framhålla när
hon berättar om kyrkan så är det flera saker hon nämner.
Om det är ungdomar hon talar med, säger hon, så brukar
hon alltid framhålla att det är en försvarskyrka. För
att få dem att leva sig in i att 1100-talet var en orolig tid
brukar hon påminna om att Sigtuna brändes 1187. Och så
brukar hon berätta den våldsamma historien om Estbröte,
ön utanför Ekerö, där hemvändande vikingar
blev ihjälslagna av estländare som lagt sig i bakhåll,
och där hustrun till en av de mördade männen hämnades
genom att se till så att alla estländarna också fick
sätta livet till. Då är det lättare för ungdomar
att förstå att man behöver bygga en försvarskyrka,
även om man ju inte vet om den någonsin kommit att användas
på det sättet någon gång, menar Jane. Annars
är det naturligtvis målningarna, kalkmålningarna i
långhuset och koret från 1400-talet som hon brukar berätta
om. Och släkten Bonde på Hässelby. Hon tycker det är
viktigt att få framhålla hur mycket de bidragit till kyrkan.
Det, säger Jane, vill hon gärna att de hon visar kyrkan lägger
märke till. Att de förstår på vilket sätt
släkten Bonde deltog i kyrkans liv:
Om man läser de här protokollen så,
ofta är ju då Gustaf Bonde med på de sammanträden
som har varit nere i sakristian. Och kyrkan har brunnit så stora
belopp, de har då ställt till förfogande /medel/ för
uppbyggnad igen. Även om det var stor kostnad, när man läser
de gamla protokollen eller böckerna så... vilken ständig
kostnad kyrkan var för dem. Det var alltid nånting, de hade
taken som skulle tjäras och /.../ alla byggnaderna, prästbyggnaderna
som var där också, jämt jämt. Och de skulle då
leverera visst virke och leverera vissa saker och... Och då var
det, Bondefamiljen, de kände ansvaret för kyrkan också.
Om man ser då på alla de sakerna de skänkt, det är
ju inte bara silvret, det har ju varit skrudar och allting sådant
som de har skänkt
Till historien om släkten Bonde hör naturligtvis
hela Bondeska gravkoret med kryptan under golvet, där medlemmar
från släkten begravdes under ungefär hundra års
tid, från slutet av 16- till slutet av 1700-talet. Jane var en
av de som deltog när det senast gjordes en inspektion av gravkryptan.
Det var sommaren år 2000. Det var så fint där nere,
berättar hon. Jag blir lite överraskad över ordvalet.
Själv hade jag tänkt mig att hon skulle tala om det som att
det hade varit stämningsfyllt, eller kanske skrämmande. Istället
väljer hon flera gånger ordet "fint" när hon
ska beskriva hur vackra kistorna var som finns kvar, de som ännu
inte förmultnat, vilket en del av de mindre träkistorna där
nere har gjort. Det har varit 21 kistor från början, berättar
Jane, kvar är 11 stycken. Resten har sjunkit ihop och förmultnat.
Det gäller framförallt barnkistorna. Utom en, den som var
så extra fin, och som det står 1653 på. Vi fortsätter
att tala om Bondeska gravkoret, om de delar som finns synliga ovan jord,
det vill säga själva gravmonumentet. Här finns en staty
som föreställer Karl Knutsson Bonde, den svenske 1400-talsregent
som gjort sig mest känd för att ha varit kung inte bara en
utan hela tre gånger. Anledningen till att han står staty
i Spånga kyrka är inte att han hade anknytning till socknen
under sin livstid, utan har snarare att göra med senare generationer
av släkten, de som kom att bygga gravkoret och de som följde
efter det.
Det finns en annan person från 1400-talet som
kanske snarare skulle ha haft en minnesplats i Spånga kyrka, och
det är i själva verket Karl Knutsson Bondes personliga fiende,
Jöns Bengtsson Oxenstierna, menar Jane. Han var ärkebiskop
under denna tid. Han var också av adlig börd, och i äldre
tid fanns hans släktvapen, gjort i glas, uppsatt i ett av de dåvarande
fönstren i kyrkan, det som då satt längst fram, berättar
Jane. Av det förstår man att han hade någon slags anknytning
till Spånga. Jane berättar att hon hittat en skildring i
en historiebok av hur Oxenstierna stod framför altaret i domkyrkan
i Uppsala, hur han ställde ifrån sig biskopsstaven, tog av
sig tiaran, ställde den på altaret och deklarerade att han
inte tänkte ta på sig biskopsskruden igen förrän
Karl Knutsson Bonde var död, vilket han också skulle se till
att det skedde. Karl Knutsson Bonde försökte försonas
med Oxenstierna, berättar Jane, men han vägrade. Den historiska
ironin är att Oxenstierna dog före sin fiende, att han fick
dö medan Karl Knutsson fortfarande var kung, trots att det alltså
var en regent som hunnit bli avsatt både en och två gånger,
och den slutliga ironin är väl att det numera inte längre
är Oxenstierna utan hans fiende som har ett minnesmärke i
Spånga kyrka. "Och", säger Jane, "något
minne av Bengt Oxenstierna, det har vi inte!".
Fyndet på vinden
Vid restaureringen på 1950-talet förändrades
mycket i kyrkobyggnaden ganska drastiskt. Det handlade inte bara om
att den då femtio år gamla övermålningen av väggarna
togs bort, och det som fanns kvar av de ursprungliga medeltida kalkmålningarna
togs fram. Man ändrade också mycket annat. Det tillkom ny
belysning, vilket ju som jag nämnt tidigare om det Jane och jag
samtalat om, orsakade både diskussioner och protester på
sin tid. Det byggdes ny orgel, och orgelläktaren togs bort helt.
Mycket av de gamla inventarierna togs bort. Istället kom det till
ett nytt altare, ny altarrundel, nya stolar och bänkar och så
vidare. Allt enligt de estetiska och antikvariska ideal som var gängse
bland den tidens arkitekter och kyrkobyggnadshistoriker. Många
gånger var förändringarna till sorg för de äldre
församlingsborna, något som Arne Jansson kunnat berätta
om i min intervju med honom. Det som hade rensats bort, det slängdes
dock inte. Men var det hamnade var det ingen som hade talat om, säger
Jane. Därför är det lätt att förstå hennes
häpnad när hon vid ett tillfälle begav sig upp på
vinden till den äldre lada som fortfarande finns kvar nära
kyrkan. "Och där hittade jag det helt plötsligt",
berättar Jane. Där fanns hela läktarbalustraden, den
gamla altarringen, dopfunt, ambo, några gamla brandsprutor och
mycket annat. Till och med en hel kyrkport hittade hon där uppe
på vinden. Jag säger till Jane att det måste ha varit
ett spännande ögonblick när hon gjorde sin upptäckt.
Hon håller med, men antyder att det kanske egentligen hade varit
lika bra om hon aldrig börjat röra i det där med alla
gamla saker på vinden. Anledningen är empirelampan som hon
hittade där uppe. Det var en vacker lampa i metall och med figurer
i typisk empirestil, berättar Jane, och säger att hon tror
att den hade hängt i sakristian från början. Hon tog
ner lampan från vinden med syftet att så småningom
se till att den gjordes i ordning. Men den blev liggande i någon
skrubb i prästgården i väntan på renovering. När
hon sedan skulle ta fram den igen var den borta. Någon hade tyckt
att det var något gammalt som låg och skräpade, och
slängt den. Jane säger att det där med lampan, att hon
inte "rev i för att få tag i den" med en gång,
det är något som hon verkligen ångrar. Empirelampan,
det tillhör "sånt där, när man inte sover
när man ligger vaken tre fyra på natten", som man tänker
på då och gruvar sig över. Hon säger att nyligen
berättade några ur församlingens personal för henne
att de varit uppe på vinden och städat. "Och sen har
jag inte vågat gå dit", säger Jane.
Inbrott och stölder, historier
om hederliga tjuvar och tjuvar med starka armar
Att gå miste om gamla saker som man har tyckt
om och som varit värdefulla för en själv kan vara tråkigt.
Det visar Janes berättelse om empirelampan. Av det förstår
man hur ledsamt det måste vara att förlora allt av det kyrksilver
som man ägt och haft inom en församling. Men det var vad som
hände 1963. På den tiden förvarades silvret i en stor
träkista, inne i sakristian. Några tjuvar tog sig in dit
genom ett fönster. De sågade av järnstängerna som
sitter för fönsteröppningen, berättar Jane. Det
kom snart fram att det låg andra personer bakom stölden än
de som hade brutit sig in i kyrkan. Silvret hade alltså stulits
på uppdrag av hälare. När polisen lyckats ta reda på
vilka hälarna var visade det sig att de inte längre fanns
kvar i landet, de hade flugit till Spanien. Alla trodde, berättar
Jane, att de tagit med sig silvret dit för att sälja det där.
Men istället fanns det i en väska någonstans i en villa
i Stockholm. Någon fann väskan med silvret och lämnade
det till polisen. Och när hälarna kom tillbaka från
Spanien så stod polisen på flygplatsen och väntade
på dem. Men det var faktiskt en annan tjuv som såg till
att det avslöjades vilka hälarna var, berättar Jane också.
"Han tyckte att det var så hemskt att stjäla från
kyrkan", det var av den anledningen han talade om vad han visste
för polisen, han tyckte "man gör inte så helt enkelt",
säger Jane. Hon berättar att det hade utlysts en hittelön
för den som kunde se till att kyrksilvret kom tillrätta. Det
blev alltså den samvetsgranne tjuven som rättmätigen
skulle ha sin hittelön. "Men han var ju fruktansvärt
rädd". Jane berättar att en släkting till henne
arbetade på det försäkringsbolag som skulle betala ut
hittelönen, och den släktingen var med när tjuven fick
sina pengar. Han fick ett kvitto på att han hade tagit emot pengarna,
men det kvittot vågade han inte ta emot själv. Istället
lät han lägga kvittot i ett kuvert, förseglat med lack,
och kuvertet lades i ett kassaskåp medan han såg på,
allt för att han skulle vara absolut säker på att ingen
skulle få veta att det var han som hade tagit emot hittelönen.
"Men jag har tänkt på," säger Jane, "det
är ju typiskt, nu tror jag inte att någon hade, nu stjäl
de ju friskt ifrån kyrkorna", och frågar sig om inte
tjuvarna har blivit mer samvetslösa sedan den tiden när kyrksilvret
stals från Spånga. Hon berättar hur glad hon minns
att Torbjörn Wikmark som var kyrkoherde då blev när
silvret kom till rätta. "Han ringde mig på jobbet och
sa 'vi har fått tillbaks silvret'. Då var han så lycklig".
En stöld av ett lite udda slag inträffade
bara för några år sedan. Jane berättar den märkliga
historien om hur en del av en försvunnen runsten hittades, blev
stulen och till sist kom tillbaka igen. Det var i samband med att hon
skulle avsäga sig uppdraget som kyrkvärd. Innan hon slutade
ville hon se till att några runstenar ställdes ut i vapenhuset,
så att de blev placerade på samma sätt som det är
beskrivet i boken Sveriges kyrkor. De där runstenarna hade försvunnit,
då visste inte Jane vart. Det visade sig nu att en av dem av någon
anledning hade hamnat i kyrkogårdsförvaltningens förråd
strax invid kyrkan, tillsammans med borttagna gravstenar. Ingen hade
tänkt på att den fanns där eftersom den blivit nertrampad.
Men en av kyrkogårdsarbetarna, Zacke, hade fått syn på
den. Jane berättar att hon följde med upp till förrådet
och tittade på runstenen. Även om det bara handlar om ett
fragment av en komplett runsten, så var stenen stor och tung.
Ett tag senare skulle Zacke köra runstenen till kyrkan, men då
var den borta. Det gick ytterligare en tid, så ringde polisen
i Järfälla. De hade tömt en villa på tjuvgods,
och där fanns bland annat ett runstensfragment. Det var stenen
från förrådet. En person som varit med och byggt ny
kyrkogårdsmur hade helt enkelt stulit stenen. Hur han nu hade
orkat bära den, menar Jane. "Det måste ha varit jobbigt
för den var stor".
Biskopsvisitationen och andra speciella tillfällen
Jag frågar Jane om det är några gudstjänster
hon varit med om som hon tyckt varit speciella och särskilt minnesvärda.
Då berättar hon om åsnan som fick bära in pengarna
i kyrkan som hade samlats in till Lutherhjälpen. Det har hänt
två gånger, berättar Jane. "Och då fick
vi ta bort mattan och ha en skyffel i beredskap!" Det var dåvarande
kyrkoherden Yngve Frykholm som ordnade så att åsnan fick
vara med och avsluta fasteinsamlingen på Palmsöndagen. Åsnan
hade en specialtillverkad sadelgjord som folk fick stoppa sina Lutherhjälpsbössor
i. På fotona som Jane visar mig ser man hur det står en
stor mängd människor utanför kyrkan och håller
upp plakat med protester mot svälten i världen. Det var 1970-tal
och när spångaborna då engagerade sig använde
de uttrycksformer som sett i efterhand ter sig som typiska för
sin tid. Så hade det kyrkliga livet inte sett ut trettio år
tidigare, men gör det kanske inte heller idag, trettio år
senare. En annan speciell gudstjänst har Jane hunnit berätta
om redan i början av intervjun. Innan jag hunnit ställa någon
fråga, så frågar hon istället mig om jag vet
om att det en gång har varit prästvigning i Spånga
kyrka. Det gör jag inte, och Jane berättar att denna ovanliga
händelse ägde rum i början av 1980-talet. Hon visar sina
privata foton på biskop Lars Carlzon som förrättade
vigningen, prästen Mona Lindberg som vigdes och en del andra personer.
Hon förklarar att anledningen till att den här speciella händelsen
inträffade var att Mona Lindberg var från Finland, och prästutbildad,
men att hon inte fick vigas där på grund av att hon är
kvinna. När hon ville komma till Sverige för att tjänstgöra
i Spånga tyckte biskopen i Stockholm att hon inte skulle behöva
vänta ända till nästa ordinarie tillfälle för
vigning ett halvår senare. Vid det laget var kvinnliga präster
ingen ovanlighet i Sverige, än mindre i Stockholms stift. Jane
berättar att när det officiellt hade fattats beslut om att
kvinnor skulle få arbeta som präster i Svenska kyrkan så
var kyrkorådet i Spånga snabbt med att deklarera att de
ställde sig bakom denna nyordning. Redan första sammanträdet
efter beslutet hade kyrkorådet en särskild paragraf, berättar
Jane, där det stod att de skulle välkomna en kvinnlig präst
till församlingen. Det var ingen som hade sökt någon
tjänst. "De ville bara markera att de gärna skulle ta
emot dem", säger Jane. Helt utan slitningar skedde det inte.
En av prästerna ansåg att han inte längre kunde arbeta
kvar i församlingen, och slutade. När biskopen några
decennier senare kom till Spånga kyrka för att förrätta
prästvigning var det måhända en unik händelse.
Men det var en händelse som i högsta grad speglar sin tid.
Och det är en händelse bland många andra av dem Jane
berättar om i vårt långa samtal som vittnar om att
hon varit med och sett oerhört mycket förändras, och
att det också är mycket som hon själv varit med och
påverkat. Hon är en person som kan blicka tillbaka på
sin aktiva tid i församlingen, räkna upp alla byggnadsprojekt
hon varit inblandad i och säga som hon gör: "Tänk
vad vi byggt kyrkor".
|