Jane Hamilton berättar

De första åren i Spånga

Jane Hamilton har haft flera förtroendeuppdrag både inom Spånga församling och på högre nivå inom kyrkan. När stiftsrådet i Stockholm bildades ett tiotal år efter det att stiftet 1942 kommit till som landets sista, så blev Jane ledamot där. Hon har varit kyrkorådets ordförande i församlingen under många år. Hon har också varit kyrkvärd, och efter att ha avsagt sig det uppdraget har hon numera fått titeln hederskyrkvärd. Jane kom till Spånga först som vuxen. Hon är född i Skara och bodde senare i Stockholms innerstad. Till Spånga flyttade hon med man och barn 1945. Då hade familjen tidigare bott i Skåne, men Janes man som var militär och anställd vid Flygvapnet fick en tjänst vid F8 som fanns vid Barkarby. De fick bostad i Spånga, i området nära stationen.

De första åren kände hon inte till så mycket om Spånga kyrka. Hon visste att den fanns, och hon visste att den var gammal, inte så mycket mer. Men yngsta dottern Disa döptes där. Jane berättar att det var en midsommar. "Hon är född tredje maj. Dopet var när törnrosorna blommade. Så jag plockade törnrosor borta på Lunda gravfält". Och redan tidigt hade Jane hört talas om julottan. Julottorna var ju oerhört välbesökta. En starkt bidragande orsak till att det var så mycket besökare att man till och med måste hämta biljett på pastorsexpeditionen för att vara garanterad plats, det var att det var så mycket folk inifrån stan som kom ut för att gå på julottan. Det hade att göra med att folk ville uppleva en gammaldags jul på landet, i en gammaldags kyrka, och Spånga var ju landet då, förklarar Jane.

Jane berättar om hur det kom sig att hon började engagera sig i det kyrkliga och kyrkopolitiska livet säger hon att det mycket var tillfälligheternas spel, precis som det faktiskt var något av en slump att familjen hamnade i Spånga. Att det ena ledde till det andra. Men med i bakgrunden finns också att det rörde sig om vissa medvetna val, om behov, en riktning i hennes liv. Ett av hennes tidiga engagemang i församlingen handlade om att se till att hennes dotters konfirmationspräst, Harald Ohly, ordnade en studiecirkelverksamhet också för konfirmandernas föräldrar. "Jag började att fundera överhuvudtaget", svarar Jane på min fråga om hur det kom sig att hon började engagera sig, och fortsätter:

Alltså min ena dotter hon skulle gå och läsa. Och då frågade jag den prästen, det var Harald Ohly tror jag, om inte vi föräldrar kunde få gå också, så vi fick reda på vad det var de fick lära sig. För att det var ju den där tiden när det var liksom man inte fick undervisa i kristendom i skolorna. Det var på sextio, slutet på femtiotalet. Och så då var jag med i en cirkel. Så han ordnade det. Vi var tolv föräldrar, familjer som gick där. Och vi var mycket i hans hem och läste, eller studerade då, så att vi fick reda på då vad våra barn fick, vad de behandlade i sin läsning. Och de var ju på läger då också, sånt där weekendläger ute också. Och det var en fantastiskt fin cirkel, det var verkligt intressant. Så sen började det så smått.

Men det var ett annat engagemang i Spångas lokalsamhälle som mer direkt ledde till förtroendeuppdragen inom församlingen, och att detta engagemang överhuvudtaget blev av, var kanske i högre grad just något av tillfälligheter. Jane berättar att när hon var relativt nyinflyttad spångabo såg hon en banderoll spänd över gatan vid järnhandeln. Där stod det "Husmodersföreningen - julbasar". Och så blev det att hon själv gick med i den föreningen, "du vet, alla var med där". Genom Husmodersföreningen fick hon bekanta i lokalsamhället, och hon blev involverad på olika sätt. Det ledde till att hon uppmärksammades av den i spångasammanhang smått legendariske Sigfrid Jansson. När han kom och frågade om hon ville vara kyrkvärd tackade hon ja. Men att ta på sig en sådan uppgift var faktiskt inte en självklarhet för henne. Nej, berättar Jane:

Det var så främmande för mig. Jag tänkte efteråt att liksom, jag nästan nöp mig i armarna, 'är det sant det här att jag kommer med i sådant, det har jag aldrig tänkt'. Men det var som att jag hade liksom inga traditioner att vara med på det där.

Hon beskriver sin uppväxt i Skara och i Stockholms Hedvig Eleonora församling som "ett helt annat förhållande till kyrkan". Då det var en självklarhet att vara med, en självklarhet att man skulle konfirmeras (hon hade Ingmar Bergmans pappa som konfirmandpräst!). Men när hon blev äldre såg hon det som att "kristendomen bara ställde krav på en... Jag tyckte att det där det tror jag inte på. Det kändes väldigt mycket skönare att man inte behövde ha alla de där kraven". Men, som hon sedan säger när jag konstaterar att hon trots allt alltså hamnade mitt i det kyrkliga livet, även om jag då med min fråga egentligen främst syftade på det politiska och praktiska: "När man stöter på svårigheter i livet så behöver man ha nån hjälp".


Stora förändringar

Så småningom blev Jane ombud i Stockholms stift och ledamot av stiftsrådet, förutom medlem av kyrkorådet. Att lyssna på hur Jane berättar om sitt engagemang ger en bild av en kyrka som förändras och anpassas till en förändrad tid. Hon levde mitt i en blandning av teori och praktik. På stiftsnivå deltog hon i de livaktiga diskussionerna om hur församlingarna skulle utveckla verksamheter av olika slag, faddergrupper, verksamhet för invandrare, barnverksamhet, ungdomsgrupper. "Det betyder ju att man var med om så mycket som hände. Det var förfärligt jobbigt", säger Jane med ett skratt, och att dessa jobbigheter blandades med mycket glädje är inget som går att missta sig på. På lokal nivå i Spånga församling var hon med och såg hur sådant som man hade diskuterat i stiftsrådet blev omsatt i praktisk handling. "Det gjorde ju alltså att man hade kontakten, fick praktisera saker och ting här ute som... Och så beslöts, se vad det kunde bli då".

"Ja det var en rolig tid, med alla... när vi startade då de här faddrarna och vi gjorde alla möjliga saker", säger Jane och berättar om hur församlingen på Torbjörn Wikmarks tid hade familjeläger på Stensund, frisksportarnas gård i Dalarna. Tanken var att församlingsbor i alla åldrar skulle vara med, både gamla och föräldrar med små och större barn. Som med mycket fick idéerna prövas ett tag för att sedan anpassas när det visade sig att det man tänkt inte alltid höll i praktiken. Jane berättar att det ansågs att de äldre tyckte det var besvärligt med barnen på dessa familjeläger, de orkade inte med, och upphörde så småningom att delta. Annat i församlingslivet som hon under årens lopp har sett och varit med om att förändra är de aktiviteter som var riktade speciellt till barn. Samhället förändrades, och då ändrades också villkoren för hur församlingens verksamhet för barn kunde se ut. När båda föräldrarna började förvärvsarbeta, menar Jane, då ville de hellre själva umgås med sina barn än skicka iväg dem till söndagsskola på helgerna. Så kom barntimmarna till. Nu är det barnen som inte har tid att gå på barntimmeverksamhet, utan man har fått göra om det igen, säger Jane. Och hon tillägger att hon tycker att det är något mycket viktigt och bra att både daghem och skolor får komma till de speciella skolgudstjänsterna som pågår under adventstiden varje år. "Det där är ju fantastiskt det som händer nu, hela tiden före jul. Redan i november får de börja med skolgruppperna i kyrkan". Att de får komma till kyrkan "och känna igen sig", som Jane uttrycker det, "för att sen kommer ju en period när de inte har ett dugg intresse".

Åren när Tensta och Rinkeby byggdes var omvälvande. Det var mycket att diskutera och planera, alltifrån friluftsområden till daghemsplatser. "Men vad vi inte hade en aning om", säger Jane, "det var att det inte var svenskar som kom. Vi kunde inte drömma om det. Vi trodde att det skulle vara som vanliga svenskar". Jane berättar att man började med att möta denna nya verklighet, alla dessa nya församlingsbor med "så mycket ideella föreställningar om vad vi skulle göra, och gjorde så mycket". Men det visade sig snart att det alltför ofta var helt förgäves när man försökte att få med invandrare i församlingslivet på olika sätt. "Och sen så försvann ju glöden", säger Jane. Hon berättar om några av de misslyckade försök till kontakt som hon sett:

Vi hade en präst som hade småbarn själv, och hon satt ute i sandhögarna och pratade med de andra mammorna där, det var bara invandrarmammor. Och frågade då "kan vi inte träffas och sitta och prata?", och så ordnade hon kaffe och allting. Och inte en kom. Och likadant med husmodersföreningen, för att de ville, sociala efterlyste att man skulle försöka få husmödrar att lära upp dem litegrann vad de kunde. När de kom till alla dessa nya förhållanden. Men de kom ju inte.

Det var inte alltid förgäves. Det fanns de som kunde möta invandrare så att det fungerade bra. "Ingrid, vår diakonissa då, Ingrid Karaduman. Hon kunde arbeta så att man fick gå igenom henne om man skulle...". Men varför fungerade det inte i så många fall? Jane menar att det kan ha att göra med männen, kvinnornas makar, att de inte släppte till någonting. För de aktiva i Spånga församling blev det en kontrast mellan ideal och verklighet. Men även om Jane talar om att att försöken till kontakt misslyckades och att glöden slocknade för många, så berättar hon ändå om några möten som ägt rum, och kontakter som även hon själv haft med invandrare. Tydligast framträder hennes berättelse om Murad. Jane berättar om henne, att

Hon bodde borta vid Axbyplan i Rinkeby. Och hon kom traskande varenda söndag över fältet. Och satt längst ner. Och så när vi hade nattvard så frågade jag, man kunde ju inte prata med henne, så jag... med gester så frågade jag om inte hon ville gå med. Och det ville hon då.

Själv sa Murad att hon var hundra år, men "vi tittade i papperen så var det nittio år hon skulle fylla! Och då var Yngve Frykholm /dåvarande kyrkoherden/ och jag hemma hos henne och gratulerade henne". Murad kom mycket till kyrkan, och deltog en del i pensionärsaktiviteter. Jane beskriver målande hur de damer som ordnade med kaffet uppe i prästgården och Murad lyckades prata och skratta med varandra utan att någon kunde den andras språk. "De hade så trevligt tillsammans ändå". Det finns ändå en besvikelse i orden som Jane avrundar sin berättelse om Murad med: "Men det var hon som kom, men ingen mer. Hon kom."


Allt detta praktiska

Naturligtvis har inte allting varit ekon av omvälvande samhällsförändringar. Janes deltagande i det kyrkliga livet har också handlat om att finna bra lösningar på allehanda praktiska problem som uppkommit. Också detta förändringar, men mer i det lilla. Det är också så tydligt märkbart med Jane att hon talar som en person som varit van att agera och förändra, i stort som i smått. När jag ber henne beskriva, lite subjektivt, hur hon upplevde gudstjänsterna i Spånga kyrka på 1950-talet så inleder hon med att berätta om hur stilig organisten Dag Lindberg var där han satt på orgelläktaren, enligt den tidens bruk klädd i frack, men strax glider hon över till att berätta om hur hon arrangerade det praktiskt så att han inte skulle behöva ha problem med att det drog kallt där han satt och spelade. Som hon säger om allt detta praktiska, "det är sånt som hela tiden händer i kyrkor bakom det här själva ändamålet med kyrkan". När jag frågar henne om hon har någon speciell detalj, något föremål, någon målning eller del av själva byggnaden som är särskilt speciell för henne själv, oavsett om det tillhör det som har ett historiskt eller konstnärligt stort värde eller inte, då är det, kanske en aning förvånande, ljussättning hon börjar tala länge och ingående om. Hon berättar att när hon började som aktiv inom församlingen var det överhuvudtaget mycket dålig belysning i kyrkan. Särskilt tråkigt var det att gruppen av skulpturer på altaret, krucifixet, Maria och Johannes knappt syntes alls. Jane beskriver diskussionerna som pågått i åratal om hur man skulle placera ut strålkastare så att altaret kom bäst till sin rätt. Och hon beskriver de allehanda modeller som man prövat för belysningen i kyrkan, både när det gäller dessa skulpturer på altaret och annan belysning. I själva verket framstår det mer och mer vartefter Jane berättar om alla vedermödor, som att ljussättning och elektricitet faktiskt kan ses som ett viktigt bidrag från vår egen tid till den konstnärliga utsmyckningen i kyrkan. Som Jane säger, "varenda teater kan ordna med alla möjliga... det måste väl kunna ordnas här också".

Inte minst visar historien om lampetterna och lamporna i långhuset på att konstnärlig utsmyckning i form av belysning är något som kan väcka starka känslor. Jane berättar om att kyrkorådet på 1950-talet vid tiden för den stora renoveringen av kyrkan mer eller mindre tvingades att ta emot dessa lampor, därför att de formgivits av Erik Lundberg, den konstprofessor som deltog i renoveringsarbetet. Tidningarna skrev om lamporna, folk protesterade mot att de skulle sättas upp, men arkitekten ställde fram ultimatum. Om inte lamporna sattes upp skulle han lämna sitt uppdrag helt och hållet. Det slutade med att lamporna sattes upp på prov. Och Jane berättar att fortfarande, efter snart femtio år, sitter de där bara "på prov"!


Det historiska arvet

Jane har tillsammans med Arne Jansson haft en viktig roll i församlingen som spridare av kunskap om Spånga kyrkas historia. Hon har haft visningar av kyrkan för både barn och vuxna. Hon har hållt sig väl informerad om de vetenskapliga undersökningar som gjorts i och omkring kyrkan, och hon har även själv skrivit artiklar om kyrkans historia. När jag frågar henne vad det är hon alltid brukar vilja framhålla när hon berättar om kyrkan så är det flera saker hon nämner. Om det är ungdomar hon talar med, säger hon, så brukar hon alltid framhålla att det är en försvarskyrka. För att få dem att leva sig in i att 1100-talet var en orolig tid brukar hon påminna om att Sigtuna brändes 1187. Och så brukar hon berätta den våldsamma historien om Estbröte, ön utanför Ekerö, där hemvändande vikingar blev ihjälslagna av estländare som lagt sig i bakhåll, och där hustrun till en av de mördade männen hämnades genom att se till så att alla estländarna också fick sätta livet till. Då är det lättare för ungdomar att förstå att man behöver bygga en försvarskyrka, även om man ju inte vet om den någonsin kommit att användas på det sättet någon gång, menar Jane. Annars är det naturligtvis målningarna, kalkmålningarna i långhuset och koret från 1400-talet som hon brukar berätta om. Och släkten Bonde på Hässelby. Hon tycker det är viktigt att få framhålla hur mycket de bidragit till kyrkan. Det, säger Jane, vill hon gärna att de hon visar kyrkan lägger märke till. Att de förstår på vilket sätt släkten Bonde deltog i kyrkans liv:

Om man läser de här protokollen så, ofta är ju då Gustaf Bonde med på de sammanträden som har varit nere i sakristian. Och kyrkan har brunnit så stora belopp, de har då ställt till förfogande /medel/ för uppbyggnad igen. Även om det var stor kostnad, när man läser de gamla protokollen eller böckerna så... vilken ständig kostnad kyrkan var för dem. Det var alltid nånting, de hade taken som skulle tjäras och /.../ alla byggnaderna, prästbyggnaderna som var där också, jämt jämt. Och de skulle då leverera visst virke och leverera vissa saker och... Och då var det, Bondefamiljen, de kände ansvaret för kyrkan också. Om man ser då på alla de sakerna de skänkt, det är ju inte bara silvret, det har ju varit skrudar och allting sådant som de har skänkt

Till historien om släkten Bonde hör naturligtvis hela Bondeska gravkoret med kryptan under golvet, där medlemmar från släkten begravdes under ungefär hundra års tid, från slutet av 16- till slutet av 1700-talet. Jane var en av de som deltog när det senast gjordes en inspektion av gravkryptan. Det var sommaren år 2000. Det var så fint där nere, berättar hon. Jag blir lite överraskad över ordvalet. Själv hade jag tänkt mig att hon skulle tala om det som att det hade varit stämningsfyllt, eller kanske skrämmande. Istället väljer hon flera gånger ordet "fint" när hon ska beskriva hur vackra kistorna var som finns kvar, de som ännu inte förmultnat, vilket en del av de mindre träkistorna där nere har gjort. Det har varit 21 kistor från början, berättar Jane, kvar är 11 stycken. Resten har sjunkit ihop och förmultnat. Det gäller framförallt barnkistorna. Utom en, den som var så extra fin, och som det står 1653 på. Vi fortsätter att tala om Bondeska gravkoret, om de delar som finns synliga ovan jord, det vill säga själva gravmonumentet. Här finns en staty som föreställer Karl Knutsson Bonde, den svenske 1400-talsregent som gjort sig mest känd för att ha varit kung inte bara en utan hela tre gånger. Anledningen till att han står staty i Spånga kyrka är inte att han hade anknytning till socknen under sin livstid, utan har snarare att göra med senare generationer av släkten, de som kom att bygga gravkoret och de som följde efter det.

Det finns en annan person från 1400-talet som kanske snarare skulle ha haft en minnesplats i Spånga kyrka, och det är i själva verket Karl Knutsson Bondes personliga fiende, Jöns Bengtsson Oxenstierna, menar Jane. Han var ärkebiskop under denna tid. Han var också av adlig börd, och i äldre tid fanns hans släktvapen, gjort i glas, uppsatt i ett av de dåvarande fönstren i kyrkan, det som då satt längst fram, berättar Jane. Av det förstår man att han hade någon slags anknytning till Spånga. Jane berättar att hon hittat en skildring i en historiebok av hur Oxenstierna stod framför altaret i domkyrkan i Uppsala, hur han ställde ifrån sig biskopsstaven, tog av sig tiaran, ställde den på altaret och deklarerade att han inte tänkte ta på sig biskopsskruden igen förrän Karl Knutsson Bonde var död, vilket han också skulle se till att det skedde. Karl Knutsson Bonde försökte försonas med Oxenstierna, berättar Jane, men han vägrade. Den historiska ironin är att Oxenstierna dog före sin fiende, att han fick dö medan Karl Knutsson fortfarande var kung, trots att det alltså var en regent som hunnit bli avsatt både en och två gånger, och den slutliga ironin är väl att det numera inte längre är Oxenstierna utan hans fiende som har ett minnesmärke i Spånga kyrka. "Och", säger Jane, "något minne av Bengt Oxenstierna, det har vi inte!".


Fyndet på vinden

Vid restaureringen på 1950-talet förändrades mycket i kyrkobyggnaden ganska drastiskt. Det handlade inte bara om att den då femtio år gamla övermålningen av väggarna togs bort, och det som fanns kvar av de ursprungliga medeltida kalkmålningarna togs fram. Man ändrade också mycket annat. Det tillkom ny belysning, vilket ju som jag nämnt tidigare om det Jane och jag samtalat om, orsakade både diskussioner och protester på sin tid. Det byggdes ny orgel, och orgelläktaren togs bort helt. Mycket av de gamla inventarierna togs bort. Istället kom det till ett nytt altare, ny altarrundel, nya stolar och bänkar och så vidare. Allt enligt de estetiska och antikvariska ideal som var gängse bland den tidens arkitekter och kyrkobyggnadshistoriker. Många gånger var förändringarna till sorg för de äldre församlingsborna, något som Arne Jansson kunnat berätta om i min intervju med honom. Det som hade rensats bort, det slängdes dock inte. Men var det hamnade var det ingen som hade talat om, säger Jane. Därför är det lätt att förstå hennes häpnad när hon vid ett tillfälle begav sig upp på vinden till den äldre lada som fortfarande finns kvar nära kyrkan. "Och där hittade jag det helt plötsligt", berättar Jane. Där fanns hela läktarbalustraden, den gamla altarringen, dopfunt, ambo, några gamla brandsprutor och mycket annat. Till och med en hel kyrkport hittade hon där uppe på vinden. Jag säger till Jane att det måste ha varit ett spännande ögonblick när hon gjorde sin upptäckt. Hon håller med, men antyder att det kanske egentligen hade varit lika bra om hon aldrig börjat röra i det där med alla gamla saker på vinden. Anledningen är empirelampan som hon hittade där uppe. Det var en vacker lampa i metall och med figurer i typisk empirestil, berättar Jane, och säger att hon tror att den hade hängt i sakristian från början. Hon tog ner lampan från vinden med syftet att så småningom se till att den gjordes i ordning. Men den blev liggande i någon skrubb i prästgården i väntan på renovering. När hon sedan skulle ta fram den igen var den borta. Någon hade tyckt att det var något gammalt som låg och skräpade, och slängt den. Jane säger att det där med lampan, att hon inte "rev i för att få tag i den" med en gång, det är något som hon verkligen ångrar. Empirelampan, det tillhör "sånt där, när man inte sover när man ligger vaken tre fyra på natten", som man tänker på då och gruvar sig över. Hon säger att nyligen berättade några ur församlingens personal för henne att de varit uppe på vinden och städat. "Och sen har jag inte vågat gå dit", säger Jane.


Inbrott och stölder, historier om hederliga tjuvar och tjuvar med starka armar

Att gå miste om gamla saker som man har tyckt om och som varit värdefulla för en själv kan vara tråkigt. Det visar Janes berättelse om empirelampan. Av det förstår man hur ledsamt det måste vara att förlora allt av det kyrksilver som man ägt och haft inom en församling. Men det var vad som hände 1963. På den tiden förvarades silvret i en stor träkista, inne i sakristian. Några tjuvar tog sig in dit genom ett fönster. De sågade av järnstängerna som sitter för fönsteröppningen, berättar Jane. Det kom snart fram att det låg andra personer bakom stölden än de som hade brutit sig in i kyrkan. Silvret hade alltså stulits på uppdrag av hälare. När polisen lyckats ta reda på vilka hälarna var visade det sig att de inte längre fanns kvar i landet, de hade flugit till Spanien. Alla trodde, berättar Jane, att de tagit med sig silvret dit för att sälja det där. Men istället fanns det i en väska någonstans i en villa i Stockholm. Någon fann väskan med silvret och lämnade det till polisen. Och när hälarna kom tillbaka från Spanien så stod polisen på flygplatsen och väntade på dem. Men det var faktiskt en annan tjuv som såg till att det avslöjades vilka hälarna var, berättar Jane också. "Han tyckte att det var så hemskt att stjäla från kyrkan", det var av den anledningen han talade om vad han visste för polisen, han tyckte "man gör inte så helt enkelt", säger Jane. Hon berättar att det hade utlysts en hittelön för den som kunde se till att kyrksilvret kom tillrätta. Det blev alltså den samvetsgranne tjuven som rättmätigen skulle ha sin hittelön. "Men han var ju fruktansvärt rädd". Jane berättar att en släkting till henne arbetade på det försäkringsbolag som skulle betala ut hittelönen, och den släktingen var med när tjuven fick sina pengar. Han fick ett kvitto på att han hade tagit emot pengarna, men det kvittot vågade han inte ta emot själv. Istället lät han lägga kvittot i ett kuvert, förseglat med lack, och kuvertet lades i ett kassaskåp medan han såg på, allt för att han skulle vara absolut säker på att ingen skulle få veta att det var han som hade tagit emot hittelönen. "Men jag har tänkt på," säger Jane, "det är ju typiskt, nu tror jag inte att någon hade, nu stjäl de ju friskt ifrån kyrkorna", och frågar sig om inte tjuvarna har blivit mer samvetslösa sedan den tiden när kyrksilvret stals från Spånga. Hon berättar hur glad hon minns att Torbjörn Wikmark som var kyrkoherde då blev när silvret kom till rätta. "Han ringde mig på jobbet och sa 'vi har fått tillbaks silvret'. Då var han så lycklig".

En stöld av ett lite udda slag inträffade bara för några år sedan. Jane berättar den märkliga historien om hur en del av en försvunnen runsten hittades, blev stulen och till sist kom tillbaka igen. Det var i samband med att hon skulle avsäga sig uppdraget som kyrkvärd. Innan hon slutade ville hon se till att några runstenar ställdes ut i vapenhuset, så att de blev placerade på samma sätt som det är beskrivet i boken Sveriges kyrkor. De där runstenarna hade försvunnit, då visste inte Jane vart. Det visade sig nu att en av dem av någon anledning hade hamnat i kyrkogårdsförvaltningens förråd strax invid kyrkan, tillsammans med borttagna gravstenar. Ingen hade tänkt på att den fanns där eftersom den blivit nertrampad. Men en av kyrkogårdsarbetarna, Zacke, hade fått syn på den. Jane berättar att hon följde med upp till förrådet och tittade på runstenen. Även om det bara handlar om ett fragment av en komplett runsten, så var stenen stor och tung. Ett tag senare skulle Zacke köra runstenen till kyrkan, men då var den borta. Det gick ytterligare en tid, så ringde polisen i Järfälla. De hade tömt en villa på tjuvgods, och där fanns bland annat ett runstensfragment. Det var stenen från förrådet. En person som varit med och byggt ny kyrkogårdsmur hade helt enkelt stulit stenen. Hur han nu hade orkat bära den, menar Jane. "Det måste ha varit jobbigt för den var stor".


Biskopsvisitationen och andra speciella tillfällen

Jag frågar Jane om det är några gudstjänster hon varit med om som hon tyckt varit speciella och särskilt minnesvärda. Då berättar hon om åsnan som fick bära in pengarna i kyrkan som hade samlats in till Lutherhjälpen. Det har hänt två gånger, berättar Jane. "Och då fick vi ta bort mattan och ha en skyffel i beredskap!" Det var dåvarande kyrkoherden Yngve Frykholm som ordnade så att åsnan fick vara med och avsluta fasteinsamlingen på Palmsöndagen. Åsnan hade en specialtillverkad sadelgjord som folk fick stoppa sina Lutherhjälpsbössor i. På fotona som Jane visar mig ser man hur det står en stor mängd människor utanför kyrkan och håller upp plakat med protester mot svälten i världen. Det var 1970-tal och när spångaborna då engagerade sig använde de uttrycksformer som sett i efterhand ter sig som typiska för sin tid. Så hade det kyrkliga livet inte sett ut trettio år tidigare, men gör det kanske inte heller idag, trettio år senare. En annan speciell gudstjänst har Jane hunnit berätta om redan i början av intervjun. Innan jag hunnit ställa någon fråga, så frågar hon istället mig om jag vet om att det en gång har varit prästvigning i Spånga kyrka. Det gör jag inte, och Jane berättar att denna ovanliga händelse ägde rum i början av 1980-talet. Hon visar sina privata foton på biskop Lars Carlzon som förrättade vigningen, prästen Mona Lindberg som vigdes och en del andra personer. Hon förklarar att anledningen till att den här speciella händelsen inträffade var att Mona Lindberg var från Finland, och prästutbildad, men att hon inte fick vigas där på grund av att hon är kvinna. När hon ville komma till Sverige för att tjänstgöra i Spånga tyckte biskopen i Stockholm att hon inte skulle behöva vänta ända till nästa ordinarie tillfälle för vigning ett halvår senare. Vid det laget var kvinnliga präster ingen ovanlighet i Sverige, än mindre i Stockholms stift. Jane berättar att när det officiellt hade fattats beslut om att kvinnor skulle få arbeta som präster i Svenska kyrkan så var kyrkorådet i Spånga snabbt med att deklarera att de ställde sig bakom denna nyordning. Redan första sammanträdet efter beslutet hade kyrkorådet en särskild paragraf, berättar Jane, där det stod att de skulle välkomna en kvinnlig präst till församlingen. Det var ingen som hade sökt någon tjänst. "De ville bara markera att de gärna skulle ta emot dem", säger Jane. Helt utan slitningar skedde det inte. En av prästerna ansåg att han inte längre kunde arbeta kvar i församlingen, och slutade. När biskopen några decennier senare kom till Spånga kyrka för att förrätta prästvigning var det måhända en unik händelse. Men det var en händelse som i högsta grad speglar sin tid. Och det är en händelse bland många andra av dem Jane berättar om i vårt långa samtal som vittnar om att hon varit med och sett oerhört mycket förändras, och att det också är mycket som hon själv varit med och påverkat. Hon är en person som kan blicka tillbaka på sin aktiva tid i församlingen, räkna upp alla byggnadsprojekt hon varit inblandad i och säga som hon gör: "Tänk vad vi byggt kyrkor".

<<< tillbaka