Arne Jansson berättar
Om gårdarna, byn och landskapet
Arne Janssons berättelse om hur han kom att engagera
sig i det kyrkliga livet blir på en och samma gång, som
en oupplöslig enhet, en skildring av landskapet i omgivningarna
av Spånga kyrka, så som det såg ut fram till slutet
av 1960-talet. Det var jordbruksbygd. Även om villasamhällena
kring Spånga station och Duvbo (som fram till 1950 hörde
till Spånga församling) hade börjat byggas ut under
1910- och 20-talen redan innan Arne var född, de nya villastäder
där den moderna tidens livsstil var framträdande, så
var en stor del av Spånga ett jordbrukslandskap, och en levande
bondeekonomi åtminstone fram till tiden för andra världskriget.
Arne föddes 1926. Hans föräldrar var de sista aktiva
bönderna i den by som fanns i anslutning till kyrkan, Spångaby.
Detta faktum präglar inte bara vad han berättar om sin uppväxt
i största allmänhet, det präglar också hur hans
perspektiv ser ut när han berättar om kyrkan överhuvudtaget
och hur han var engagerad där på olika sätt.
Kyrkan var en del av jordbruksbygden. Så hade
det varit sedan tidigaste medeltid i Spånga, och så var
det när Arne var liten pojke. Han berättar om hur han fick
hjälpa sin far att ploga kyrkogården på vintrarna.
Det blir samtidigt en påminnelse om hur det praktiska arbetet
i och omkring kyrkobyggnaden under långa tider var en gemensam
plikt och angelägenhet för bönderna, precis som det varit
ett gemensamt ansvar att sköta sådant som vi idag skulle
kunna betrakta som kommunala angelägenheter. Och då inte
som vi är vana i vår tid, genom att man betalar i skatt för
att ta sin del av ansvaret, utan genom praktiskt arbete. Arne berättar
om hur hans far plogade sin andel av Enköpingsvägen. Bussen
hade ju börjat gå på 1920-talet och måste kunna
komma fram. Samtidigt plogade Arnes far vägen ner mot kyrkan, den
vägen som alla brukade kallade för Klockargatan, och han plogade
kyrkogården. Arne berättar att han fick hjälpa till
genom att stå bakpå träplogen och tynga ner, så
gott han nu kunde. "Jag var ju liten och lätt". Men jämte
honom på plogen stod en kyrkogårdsförman, "en
stor och kraftig karl" som väl tyngde ner desto bättre.
"Jag som var kvick då, och vig, fick ju passa så här
och se och ropa om det kom emot nån sten".
Jag frågar Arne om den stora förändringen
i mitten av 1900-talet. Avsiktligt, för att inte styra svaret alltför
mycket, formulerar jag mig lite vagt, men tänker ändå
framförallt på den förändring som var av kyrkorummet,
renoveringen och arbetet som gjordes då med att ta fram kalkmålningarna
inne i kyrkan. Som jag konstaterade nyss är Arnes berättelser
om kyrkan och hans berättelser om uppväxten som bondson på
Spångaby gård något som ständigt glider in i
vartannat. Kanske är det inte konstigt då att när jag
frågar om förändring så svarar Arne genom att
ta avstamp i en skildring av landsbygden Spånga. Det var, säger
han "rena landet, och en idyll, och alla kände alla på
Järvafältet. Och sen var vi ju mer eller mindre släkt,
alla bönderna". Att det var så har sin förklaring
i att bönderna i Spånga, precis som ännu på andra
håll i världen, var noga med att gårdarna ärvdes
från generation till generation på ett för dem riktigt
sätt. Även om arrangerade äktenskap inte var något
som praktiserades under 1900-talet så talar Arne om hur "tidigare
generationer gjorde ju gärna opp partierna, så att de skulle
få lämpliga gårdar och lämpliga /makar/ som passade".
Och det gjorde, säger Arne "att vi var släkt, vi var
sysslingar och bryllingar och kusiner allihopa. Så att visst saknar
man ju..." Men det är inte bara människorna och gårdarna
som Arne säger att han saknar när han tänker tillbaka
på tiden innan Spånga förändrades. Det är
också naturen.
Cykelvägar och vitsippeskogar och backar och
konvaljbackar och man visste ju var allt fanns. Och svampen och sådär
visste man ju var den växte och... Så allt det där saknar
man ju naturligtvis.
I nästa andetag skyndar han sig att tillägga:
Men å andra sidan så var det ju ett himmelrike
att komma och få modernt. Så det första jag gjorde
när jag fick lägenhet och modernt, så badade jag ju
nästan varje dag som en barnunge i badkaret! Det var bara barkbåten
som fattades! Så att, för genom att bara burit vatten jämt
och få snåla på vatten och alltid varit... Så
var det ju himmelriket att sen få spola.
Arne blev inte lantbrukare. När han var nitton
år omkom hans far i en olyckshändelse. Jordbruket upphörde
och Arne flyttade med sin mor till en ny bostad. Kvarnstugan där
de bosatte sig låg bara en bit norr om Spånga kyrkby, så
kontakten med uppväxtmiljön bröts inte. Faktum är
att Arne har blivit Spånga trogen hela livet. Numera bor han visserligen
alltså i en modern bostad, han bor i Flystaområdet. Han
kom att arbeta som bankman och har varit en av alla de som pendlar mellan
Stockholm och Spånga. Men även om han flyttat en bit bort
från kyrkbyn och även om hans arbete tagit upp mycket tid
så har han fortsatt att engagera sig i kyrkan. Han har, som han
säger "hjälpt till mycket under åren". Det
har handlat en hel del om att hjälpa vaktmästare och klockare
vid gudstjänster av olika slag, både bröllop, begravningar
och andra gudstjänster. När jag frågar Arne om hans
första minne av Spånga kyrka så är det just ett
av de tillfällen när han hjälpt till som han då
berättar om. Men då var han bara åtta eller nio år.
Arne hade en kusin som brukade vara med och ringa i kyrkklockorna. Det
här var innan elströmmen hade kommit till byn, så klockorna
måste ringas för hand, med hjälp av rep. Nu var det
en nyårsafton, och kusinen var i den åldern att "särskilt
på nyårsafton så ville han ut och dansa och ha lite
roligt. Och då bad han mig om inte jag kunde ringa lillklockan".
Storklockan skulle skötas av "farbror Öberg som vi sa.
Han var ju en mycket vänlig man. Han hade varit ringare i många
många år i Spånga kyrka". Arne berättar
att han förstås, liten som han var, inte klarade av att få
igång klockan själv. Farbror Öberg fick dra igång
den, och sedan gick det bra, det vill säga ända tills klockan
skulle stannas. Jag kunde inte stanna den själv, berättar
Arne "för då följde jag med opp i repet sådär
för det, jag var ju för lätt alltså". Denna
aningen vådliga händelse avskräckte inte Arne, uppenbarligen,
för han kom att hjälpa till många gånger senare
med klockringningen. Även om han inte blev lika skicklig som farbror
Öberg, som klarade av att ringa i båda klockorna samtidigt
- Arne visar med armarna hur han stod och drog i båda repen samtidigt.
"Det gick och göra det. Den som kunde riktigt" - så
klarade han så småningom av den inte helt lätta konsten
att få klockorna att slå i takt. Och det blev fler nyårsaftnar.
Arne berättar att ringningen då höll på extra
länge, kanske fem minuter. Hans berättelse om ringningen på
nyårsnatten ger en fin stämningsbild av hus och människor
kring kyrkbyn då:
Och sedan var det ju så roligt med att sedan
när vi slutade ringa då och skulle stänga luckorna,
då ropade vi ju gott nytt år över hela byn här.
Och då svarade ju folk överallt. Och klockar Holmström
som då hade, bodde i klockargården, han hade ju alltid främmande
på nyårsafton. Och de var alltid ut och hörde på
klockorna och så svarade de oss då gott nytt år.
Föräldrarnas bondgård låg precis
granne med kyrkan, strax väster om den nuvarande nedre kyrkogården.
Gårdstomten var, och är, där det numera finns en lekpark.
Några av husen som tillhörde gården står fortfarande
kvar, med nya funktioner. Det hus som idag kallas Rättargården,
och används till församlingsverksamhet byggdes av Arnes farfar,
August Jansson år 1897, berättar Arne. Sedan finns det ett
bostadshus från 1700-talet kvar, även om det blivit ombyggt
till oigenkännlighet, och det finns en del uthus kvar. Men när
han var barn var det alltså ett jordbruk som var i full gång
här. Han fick som de flesta bondbarn hjälpa till med, som
han säger "allt som är på en bondgård. Alltifrån
och mjölka kor och göra rent i lagårdar". Man odlade
spannmål, hade två hästar och som mest åtta kor,
förutom grisar och andra smådjur. Eftersom gården låg
precis vid kyrkan hände det inte helt sällan en del dråpligheter
när husdjur av allehanda sorter tog sig in på kyrkogården.
Det var inte bara de egna husdjuren som förirrade sig in bland
gravstenarna. Rinkeby, som var en lite större gård, hade
ganska mycket kor. Arne berättar att han vaknade en söndagsmorgon
och upptäckte att det gick fullt av dem och betade på kyrkogården.
Och då var det en farbror och jag som fick
springa ner och försöka och få dän korna där,
och vi var ju så rädda att de skulle springa på gravar
och man fick ju försöka fösa ihop dem i stora gången
då, så man kunde få... Sedan så ringde väl
min mor till Rinkeby då, och undrade om det var deras kor, så
de fick komma och hämta dem.
En annan gång var det griskultingen på
Spångaby gård som var kvick med att smita ut när den
skulle matas...
Min farbror och jag sprang och jagade den där.
Och så fort vi kom i närheten så skutta han iväg.
Och det bar också iväg över kyrkogården förstås.
Han tog sig igenom häcken och in i kyrkogården och där
sprang ju vi. Men sen lyckades vi väl till slut få ner en
i ett dike. Det var det enda, att få ner den i ett dike. Då
sprang den ena framför med en säck. Fick man en säck
över huvudet på grisen, då kunde man få hem en.
Det var det enda.
Kyrkan och området runtomkring var välkända
på ett sätt som platser väl bara blir när man är
barn och tonåring. Där sprang Arne och lekte. Han kikade
in genom gallret till Bondeska gravkoret. Han visste att man inte skulle
säga "Klockarvägen" om vägen upp från
kyrkan upp mot Klockargården. Man skulle säga "Klockargatan".
Om man sa till någon att man skulle träffas "framme
vid allén", då visste alla att det var träden
som växte norrut från prästgården sett som man
menade. En annan träffpunkt var blinkfyren, en slags tidig form
av trafiksignal i en tid när bussar och och en och annan bil började
göra trafiken tätare. Blinkfyren fanns där tre vägar
möttes uppe vid Enköpingsvägen. För att inte tala
om "Klockarträt", inte att förglömma som mötesplats.
"Det är det stora trät som fortfarande står kvar
i hörnan nedanför Bussenhus. Där i hörnan står
en stor sån här ask tror jag det är". Där
fanns det en provisorisk träbänk byggd runt stammen. Och,
"jaa, så där satt man och höll nån flicka
i hand".
Det är med en småpojkes känsla för
stämningar och lustiga detaljer i levande minne som Arne berättar
om hur spännande han tyckte det var att få följa med
sin mamma hem till kyrkoherdeparet Busch i prästgården.
Ja, och jag var ju salig när jag fick komma
hit till prästgården. Det var ju kyrkoherde Busch då,
fru Busch var mycket god vän med min mor. Då fick jag ju
ofta komma opp här. Och då fick jag ju gå och vrida
på vattenkranar här. Hon var ju mycket snäll fru Busch
och tyckte om barn. Och så hade hon ju ett så fint badrum
där oppe. Och vi hade ju aldrig sett ett badrum, för hemma
hade vi ju bara vatthinkar och slog över varann och tvättade
så mycket så man höll sig ren. Så det var ju
ett himmelrike. Och sen hade hon en sån här tvålkopp,
en hand som satt i väggen. Och den där gick jag ju och hälsade
på! En hand som var av porslin, som satt i väggen som tvålen
låg på. Och så fort jag kom in i badrummet så
gick jag och hälsade på den där. Så det var ju
ett himmelrike naturligtvis. Och sen bjöd hon ju på saft
och så satt... det var ju en stor glasveranda här då,
fick man sitta i en fin korgstol, och så var det så roligt
med den där stolen, för den knarrade ju när man satt
där.
I kyrkan på 1930-talet
Också inne i kyrkan fanns det roliga saker att
titta på, minns Arne. När han var liten var väggmålningarna
från sekelskiftet fortfarande kvar. De var visserligen inte medeltida
original, men de hade desto mera detaljer som kunde väcka fantasin.
På södra väggen i koret finns numera en figur som ser
ut som att den håller upp pelaren ovanför. Då fanns
det likadana sådana figurer målade hela vägen runt
om i kyrkan. Och de där små gubbarna, berättar Arne,
dem satt man och tittade på och tyckte var skojiga. När Arne
jämför gudstjänsterna i kyrkan nu med hur de var när
han var liten är en skillnad att då kände man igen de
som kom dit till utseendet. Man visste vilka de var, och så "visste
man ju precis varifrån de kom, Solhem och Bromsten och Flysta...".
Att det inte alla gånger var så roligt är inget att
sticka under stol med. Gudstjänsterna kunde vara oändligt
långtråkiga. Predikningarna var mycket strängare, tycker
Arne, men också högtidligare. Samtidigt många gånger
tråkigare. Det fanns en komminister Bergstrand. Han höll
så långa predikningar att han fick dela upp dem i tre delar,
med psalmsång emellan. "Och så var ju prästen
alltid svartklädd". På samma gång var det "väldigt
stiligt när han hade den där svarta kappan, och så kom
/han/ och gick in och den bredde ut sig så här när han
gick". Alla predikningar var inte tråkiga, även om det
kanske inte alltid var innehållet, det som sades som var det mest
fascinerande för en liten pojke. Arne berättar om kontraktsprosten
Hansson från Sollentuna som kom och gjorde en visitation och gästpredikade.
Han var en mycket god talare, det var den gängse uppfattningen
bland församlingsborna. Det var bara det att han gestikulerade
vilt, fäktade med armarna och "när han predikade, endera
var han nere så man inte såg en, än var han oppe i
det där taket". Arne själv uppfattade måhända
att han var en mycket god talare, "men jag minns så väl
det där för jag som då var barn och grabb satt ju naturligtvis
och önskade att något skulle ramla ner!" Annars var
det särskilt julottor som var viktiga händelser. Också
då kunde det vara annat än själva gudstjänsten
som gjorde upplevelsen stor. En gång kom det en förmögen
dam åkande hela vägen från Östermalm i släde
till julottan i Spånga. Arne var oerhört imponerad, inte
så mycket av damen, men av kusken och hästarna. Så
fort julottan var över skyndade sig Arne tillbaka ut till slädekipaget
för att titta på de två stiliga hästarna och kusken
som satt där med sin stora skinnkrage. "Det var ju nåt
fantastiskt".
I kyrkskolan
Till bilden av uppväxten i Spångaby hör
också kyrkskolan. Det var en skola som fungerade som många
skolor på landsbygden fortfarande gjorde under första hälften
av 1900-talet. Typiskt för många av dessa så kallade
B-skolor var att läraren samtidigt var både klockare och
kantor i församlingen. På så sätt blev det en
nära anknytning mellan skolan och kyrkan, precis som mellan kyrkan
och livet i största allmänhet i Spångaby. Och visst
var det klockare Holmström och det faktum att han även var
folkskollärare som gjorde att Arne själv senare kom att ha
så mycket med kyrkan att göra, det tvivlar inte Arne på.
Sedan var det väl inte bara fördelar med att ha gått
kyrkskolan, även om det ju var som han säger "en liten
rar skola och det var en liten idyll". När han efter de sex
åren i folkskolan läste vidare insåg han att undervisningen
i matematik och svenska nog inte varit den bästa. Istället
var det "oerhört mycket psalmverser, nästan varje dag"
i läxa. Bekvämt förstås för magister Holmström,
"för han hade ju dem i huvet".
När vi talar om tiden i kyrkskolan leder Arnes
och mitt samtal in på att vi börjar tala om andra olikheter
mellan förr och nu än det som handlar om att hus, gårdar,
åkrar och ängar har försvunnit, att släktgemenskapen
har brutits upp och att naturen inte längre är sig lik. Han
berättar om en lärarinna som också undervisade i kyrkskolan.
Denna lärarinna var noga med att barnen skulle lära sig vilken
samhällsklass de tillhörde. "Hon menade på att
de skulle lära sig att det var olika klasser, och till den och
den klassen hörde föräldrarna och dit hörde jag,
så att säga". Så gjorde inte magister Holmström.
"Han var lika mot alla, om jag säger". Men skillnader
fanns och det var skillnader som inte bara yttrade sig i ord, utan i
högst konkret verklighet. Vid Skrytetorpsvägen, där det
numera är nybyggda hus, berättar Arne, fanns när han
var liten dåliga trähus. Många av de som bodde där
var lantarbetare och många hade det illa ställt. Så
illa att Arnes mamma eller hans faster brukade ropa in barnen som bodde
där när de var på väg hem från kyrkskolan,
för att de skulle få ett mål mat. "Och jag gjorde
ju naturligtvis som på barns vis, jag frågade ju Mamma varför
de skulle äta våran mat. Så gör ju barn!"
Skillnaderna mellan människor i 1930-talets Spånga handlade
många gånger om att kunna äta sig mätt hemma eller
inte, och om att ha råd att skaffa kläder eller inte. I skolan
syntes det tydligt vilka barn som hade föräldrar som hade
det bra ställt och vilka som hade det svårt. Att få
hjälp av kommunala medel till det nödvändigaste var en
utväg som fanns. Fortfarande vid denna tid hette det då i
allmänt tal, minns Arne, att man hade fått hjälp av
"socken eller det allmänna", ett språkbruk som
minner om äldre tid, när kommun och kyrksocken hängde
samman. Barnen kunde få kläder till skänks när
föräldrarna inte hade råd. Men, berättar Arne,
"då var det ju så tokigt att de där kläderna
de var märkta på ett visst sätt så det såg
man ju på långt håll, att den där tröjan
då, eller pullovern, den har du fått av socken. Och barn
är ju inte alltid så snälla". Samtidigt tillägger
han att sådant som ofta förekommer idag, mobbning, det existerade
inte i Kyrkskolan. Så förmanade också hans egen mamma
honom "kolossalt att man fick inte lägga sig i vad andra hade
på sig, eller på något sätt bry sig om. Och hon
försökte ju förklara att det är många som
har det sämre ställt och de har inte råd och man ska
vara lika vänlig mot dem eller schysst som man är mot dem
som har det bättre".
Att den hierarki, den uppdelning mellan hög och
låg som man brukar associera med bondesamhället fortfarande
var en realitet, både som ett sätt att tala och tänka
och som något som yttrade sig i materiella skillnader när
Arne växte upp i Spånga på 1930-talet, det ger hans
berättelser många exempel på. Skillnaderna märktes
även i det som hade beröring med det kyrkliga livet, och till
och med in i döden. Arne berättar om att kyrkogården
var uppdelad i två delar, Allmänna linjen och Stora gången.
På det område som kallades Stora gången var gravarna
köpta. Där ansågs det finare att få bli begravd.
På den andra sidan, Allmänna linjen, låg de begravda
som fick platserna betalda av kommunen. Där kom aldrig makarna
i samma grav, berättar Arne. "Utan det blev bara där
det var plats så gjorde man en grav". Han berättar apropå
att skillnaderna mellan människor av olika samhällsrang märktes
ända in i döden en historia som han hörde talas om som
ung. Kring sekelskiftet 1900 var det en orgeltrampare, Jonsson hette
han i efternamn, som avled efter att ha tjänstgjort i trettio år
i Spånga kyrka. Han hade blivit lovad en gravplats av församlingen,
och han fick också en sådan. Ett par år efter orgeltramparen
var det en städerska som också hade tjänstgjort i ett
trettiotal år som avled. Kyrk-Ada, som hon kallades, hade också
blivit lovad en gravplats. "Men då", berättar Arne
"tyckte de styrande i Spånga att det var lite väl onödigt
att ge henne en extra grav med. Så att man begravde henne i orgeltramparens
grav, fast de inte var släkt eller nånting!"
Till bilden av det äldre samhället med dess
uppdelning mellan hög och låg, under långa tider formulerat
som de fyra stånden - adel, präster, borgare och bönder
- hör också att det kunde finnas en stor stolthet över
att vara den man var, och att det dessutom kunde vara viktigt att tydligt
visa upp detta inför offentligheten. Dessutom, genom att man hade
mycket av sin självuppfattning som samhällsmedlem genom sina
föräldrar, ungefär som lärarinnan i kyrkskolan som
Arne berättade om tyckte att barnen skulle lära sig tänka,
så kunde det vara viktigt inte bara vem ens föräldrar
var, utan också vem man var släkt med överhuvudtaget.
Båda dessa ingredienser, att självmedvetet visa upp vem man
var och att släkten hade stor betydelse för ens självuppfattning,
dessa ingredienser i bondesamhällets värld finns med i bakgrunden
när Arne beskriver hur det som när han var liten kallades
för storbegravningar gick till. Vi kommer in på det här
ämnet efter det att vi pratat om tavlan av Petter Ljungh som hänger
i kyrkan, och vi har skrattat lite åt att denne höge militär
i början av 1700-talet lät måla en bild av sig själv
när han skulle hedra sin avlidna hustru. Jag säger till Arne
att det kanske ändå var lite logiskt att hustrun hedrades
genom en bild på sin framgångsrike make, eftersom det var
så viktigt på den tiden, särskilt i högre samhällsskikt,
att visa upp vem man var släkt med. Arne associerar då genast
vidare till att berätta om de pampiga storbegravningarna när
han var liten. Det är särskilt en sådan som han kommer
ihåg. Hans far var med i en grupp av bönder som hjälptes
åt att bära kistan. Det var Nils Hanssons begravningsbyrå
som anlitade dem. "Och de var ju då så finklädda.
De hade alltid sån här svart jackett och så svarta
rockar och hög hatt, så det var ju riktigt stiligt".
På den här storbegravningen var det en lantbrukare på
en större gård som jordfästes, berättar Arne. När
det skulle hållas tal, då var det "då ett väldigt
långt tal. Och hur fantastiska den släkten hade varit, vad
de hade gjort och uträttat och vad han själv hade uträttat
allt sånt där". Till storbegravningarna hörde också
så kallad långringning. Det innebar att man ringde i kyrkklockorna
ända från det att kistan bars ut från den avlidnas
bostad tills man burit den hela vägen till kyrkan. Arne har inte
själv varit med och ringt långringning, men han har alltså
hört klockorna ringa i sådana sammanhang, flera gånger.
Den sista långringningen han kommer ihåg var när en
ung flicka hade omkommit. Föräldrarna var utom sig av sorg,
och för att hedra henne blev det bestämt att det skulle bli
långringning. "Det var nästan lite kusligt tyckte man"
säger Arne om att höra klockorna ringa medan kistan bars den
långa vägen mellan samhället neråt Skrytetorpsvägen
och upp till kyrkan den gången.
Myndiga och mäktiga präster
På den spångalandsbygd där Arne växte
upp fanns det också en uppfattning om prästens roll och prästens
position som förändrats fullständigt senare under 1900-talets
lopp. Om människor i Spånga då erfor att det fanns
en uppdelning mellan hög och låg, så var prästen,
som Arne uttrycker det "Ja, han var ju nästan, om inte furstelig
person men nära nog i en församling". Att få komma
på besök till prästgården var en märkvärdig
upplevelse för en liten pojke. Arnes berättelse om sin häpnad
över badrummet, tvålkoppen som såg ut som en hand och
den fina glasverandan vittnar om att prästens värld var något
av ett främmande land. Prästen var en myndighetsperson. Så
uppfattade Arne det även om hans mamma var god vän med kyrkoherdefrun,
och även om det alltså hände att de kom på privat
besök till prästgården.
kyrkoherde Busch han var ju en mycket vänlig
man och fin på alla sätt, men det var en viss distans, så
man fick ju komma inte alltför nära. Ändå var jag
ju så mycket här då i prästgården hos hans
fru och det, för hon var ju helt annorlunda men. Det var... men
man fick ju någon gång gå in och hälsa på
honom. Sådär, men...
Det var ett stort avstånd till en person som
kyrkoherde Busch, det gällde förstås även andra
präster. Arne kommer ihåg ett tillfälle när det
var en vaktmästare som annars arbetade i Stockholm som hade kommit
till Spånga. När den där vaktmästaren sa "du"
till komminister Bergstrand så fick prästen ett utbrott,
berättar Arne. "Han sa du till honom och jag trodde han skulle
explodera". Allt detta har förändrats. Det är, menar
Arne "en sak som som naturligtvis har blivit mycket bättre
nu än ifrån det jag var /ung/ och det är att idag är
man ju god vän med prästen". Mycket hände efter
andra världskriget, intygar Arne. Då skedde också ett
generationsskifte när det gällde präster. När kyrkoherde
Busch slutade var han sjuttiofem år. Det tyckte vi var gammalt,
menar Arne och skrattar, eftersom han själv är i samma ålder
nu. Men sedan efter kriget, 1946, kom kyrkoherde Zetterberg hit, "Och
då blev det ju naturligtvis väldigt moderniserat tyckte vi
då, en så ung kyrkoherde, men vi som var unga då tyckte
ju det var fantastiskt". Då satte han och komministern Lennart
Håkansson igång med sådant som ungdomsverksamhet,
något som inte hade existerat tidigare.
Förr och nu
När Arne och jag sitter och pratar är det
ett ständigt skifte mellan dåtid och nutid. Ibland talar
vi om den dåtid som var Arnes barndom och uppväxt. Andra
gånger rör vi oss längre tillbaka i tiden. Ibland blir
perspektivet till jämförelser mellan nu och då. En anledning
till att det förflutna lever så starkt i det som Arne berättar
har - det är nog inte för mycket sagt - att göra med
att hans släkt bott så länge som sex generationer i
Spånga. Arne säger också själv efter det att jag
undrat över vilken betydelse det har för honom att kyrkobyggnaden
i Spånga är så gammal, att det händer att han
funderar över alla dem som suttit där före honom. "Vi
har ju bott sex generationer i Spånga. Och då tänker
man ju naturligtvis tillbaka på... och särskilt i helgontiden
då på alla som setat före där". Alla sex
generationerna har inte bott i Spånga by. Det var Arnes farfar
som flyttade dit när han tog över den mindre av de två
gårdar som fanns där. Han var född och uppvuxen i en
annan by i Spånga socken, Lunda, där hans far hade Skesta
gård. Farfars mor hade nog helst velat att farfar skulle gifta
sig med dottern på Strömvallsgården, den större
gården i Spånga by, så att han hade fått överta
den. "Men det blev ingenting av med det", berättar Arne.
"Utan han gifte sig med, som man sa på den tiden, pigan,
och det vart ju lite protester". Men så småningom bosatte
sig alltså August och Tilda Jansson på gården i Spånga
by. De gifte sig 1875 i dåvarande prästgården. Kyrkoherde
Hedlund som vigde dem skrev några ord i brudparets psalmböcker.
I Augusts psalmbok skrev han "du skall hava din hustrus väl
och mån alltid för dina ögon och alltid hava din hustru
i högaktning", berättar Arne. "Och i Tildas psalmbok
så skrev han så här att hon skulle 'vara sin man underdånig
och lydig och alltid göra sitt bästa för att till honom
giva den bästa tillfredsställelsen' eller nånting sånt
där". Ett annat bröllop som Arne hört talas om ägde
rum precis när den nuvarande byggnaden stod färdig, på
samma grund som den tidigare prästgården. Det var när
hans far var liten pojke. Han och hans bror var där och "ropade
ut bruden", berättar Arne. "Det var Axel Jansson Akalla
som gifte sig med Augusta Lamberg". Och bruden, "hon var mycket
vacker och mycket älskvärd, så hon blev utropad många
gånger", berättar Arne och tillägger att det förstås
hörde till att alla de som stod utanför och ropade förväntade
sig att det skulle bäras ut någonting att äta och dricka
också.
Det förflutna lever genom berättelser Arne
hört från äldre familjemedlemmar och släktingar
eller andra som själva varit med. Annat är sådant han
hört berättas av folk i allmänhet, sådant som nästan
fått karaktär av legendstoff, av lokal sägen. På
sägners vis vet ingen numera om historien om den rykande kaminen
bygger på en verklig händelse eller inte, men det saknar
betydelse i sammanhanget. Det var så att det fanns en täljstenskamin
i kyrkan (på fotografier från sekelskiftet 1900 ser man
att den var placerad ungefär där dopfunten står nu).
Någon av prästerna hade predikat på domssöndagen.
När han hade läst om yttersta domen, just då började
kaminen att ryka alldeles ovanligt mycket. "Och då",
berättar Arne vidare, "hade han ju pekat på kaminen
och sagt: 'Så kommer yttersta domen att bliva, rök och eld
och tandagnisslan'".
En annan historia som Arne hört berättas
handlar om hur klockare Holmström hittade tavlan av Petter Ljungh
och såg till att den sattes upp i kyrkan. Det var alldeles i början
av 1920-talet när Holmström just hade börjat arbeta som
klockare i församlingen. I den så kallade tiondeboden, den
gamla träbyggnad som fortfarande står kvar strax norr om
kyrkan, fanns på den tiden en stor box där man förvarade
koks, som användes till uppvärmning av kyrkan. Så kom
det sig vid ett tillfälle att Holmström hade något ärende
in till tiondeboden, berättar Arne. "Då fick han se
att de hade ett så konstigt lock på kolboxen. Så han
gick väl bort och tittade på det, och det var tavlan med
Petter Ljungh /.../ Och han vände ju på och såg att
det var en målning och att det var en fin ram". Holmström
kontaktade riksantikvarien som gjorde i ordning tavlan, och sedan sattes
den upp i kyrkan.
Jag frågar Arne om något som jag själv
hört talas om. Jag har hört att den dopskål som används
fortfarande innehåller silver från nedsmälta snusdosor.
"Jo, det är jag som har berättat det", säger
han och bekräftar att det är en sann historia. Bakgrunden
var att Axel Gewalli som var kyrkoherde under några år vid
tiden för andra världskriget tillsammans med sin hustru hade
bildat en fond för att skaffa en ny dopskål, Axel och Constantia
Gewallis fond. Det var svårt att överhuvudtaget få
tag i silver eftersom det var krigstid, så problemet var inte
bara att ordna fram pengar. Alltså samlade man in silver för
att smälta ner och tillverka en skål. Arne berättar
hur det gick till.
då gick kyrkoherde Gewalli runt nere i Solhem
med alla bekanta och kolleger han hade där, att de skänkte
silverskedar och sånt där. Men bönderna hade ju just
inga silverskedar. Men de hade snusdosor /.../ och det fick ju Gewalli
höra. Och då gick han ju runt på bondgårdarna
och fick snusdosor. Men min far var väl lite finurlig... De hade
ju många snusdosor vid Spånga by, för varje generation
hade ju en sån där förr. Men en smugglade han undan.
Så den har jag i min ägo.
Det var fler än Arnes far som var motvilliga
till att lämna ifrån sig sina snusdosor. Men när det
var kyrkoherden själv som kom, så ville ingen riktigt säga
nej. "Jag minns ju så väl", säger Arne "när
han kom till Spånga by och fick silverdosor". Men att barnen
som döps i Spånga kyrka numera får vatten från
en dopskål tillverkad av gamla snusdosor är alltså
alldeles sant.
När vi talar om förr och nu i kyrkan, och
speciella händelser, kommer vi oundvikligen in på de stora
förändringarna av kyrkorummet i samband med renoveringen på
1950-talet. Arne berättar att de äldre, som hans mor och andra,
tyckte att det var mycket som varit finare innan kyrkan gjordes om.
Många saknade målningarna som de sett ut före renoveringen.
De som hade funnits sedan början av 1900-talet var ju mycket tydligare.
Predikstolen hade varit vitmålad. Nu fick den sin ursprungliga
mörka färg och den uppfattades som dyster. "Sen tyckte
man ju naturligtvis inte om bänkarna", säger Arne, och
berättar en lustig detalj om de stänkmålade bänkarna
som kom till vid renoveringen, att "det hände i början
att äldre damer som såg lite illa, de tog opp näsduken
och så började de och gnida på de där fläckarna,
de trodde att det var något som var smuts!". "Solhattarna"
kallade folk de nya lamporna för, och att de väckte "ett
visst rabalder", det kan Arne intyga. De mindre lampetterna i koret
tyckte en del mest liknade kräftlyktor. Själv kan han än
i denna dag sakna den stora ingången i väster och orgelläktaren
där ovanför. Det var väldigt stiligt, både vid
bröllop och begravningar när man gick rakt in i kyrkan genom
genom stora ingången, minns Arne. Och så saknade min mor
fönstren på norrväggen, säger han sedan. "För
på julmorron när man kom då, om man kom oppifrån
vägen där, då var det väldigt vackert när
det lyste i bågarna i fönstren. /... / Och det var ju så
vackert då, och sedan vart det ju bara en svart vägg".
Att framställa Arne som en person som hävdar
att allt var bättre förr vore allt annat än riktigt.
Så har det väl också framkommit av det jag beskrivit
ovan av vårt samtal, att lika mycket som Arnes berättelser
pendlar mellan dåtid och nutid, lika mycket är han snar till
att framhålla både fördelar och nackdelar med det som
varit och det som blivit. När man hör honom berätta om
julottorna som var så välbesökta att församlingsborna
fick hämta biljetter på pastorsexpeditionen för att
överhuvudtaget få plats, då är det lätt att
uppfatta gudstjänster förr, under den tidsperiod under första
hälften och mitten av 1900-talet som Arne talar om, som en ständig
källa till gemenskap för många av den tidens ortsbor.
Det är lätt att föreställa sig att folk gick man
ur huse ungefär som i äldre tid när det var obligatoriskt
att gå i kyrkan. Överraskande då att höra Arne
berätta att när han var ung ansågs det som ganska storslaget
om det kom femton
tjugo personer till kyrkan. Bottenrekordet var han med om en gång
då det bara kom tre personer. "Man kan ju bli både
glad och förvånad att se att så många kommer",
säger Arne apropå det faktum att det numera är ett ständigt
ökande antal gudstjänstbesökare i Spånga. Annat
som hör till den nya tiden, och som han blir positivt överraskad
över är en del seder och bruk som invandrare för med
sig. Till exempel när det hänger presenter på kyrkdörren.
Arne tjänstgör som kyrkvärd och är ofta en av de
som kommer först till gudstjänsterna. "Man kommer på
söndagsmorron, tidigt på söndagmorron hänger det
alltid någon plastkasse där, och där kan det ligga karameller
eller små ljus eller nånting". En gång skänkte
några äldre damer ett litet krucifix. Likaså, berättar
Arne, händer det när han är med inne i sakristian efter
en gudstjänst och räknar kollekt att det kommer in personer
och bjuder på karameller. "Och det var ju otänkbart
förr också", säger han och jag associerar till
allt möjligt annat han berättat om som otänkbart förr,
men som nu av de flesta av oss uppfattas som så invant att vi
knappt ägnar det en tanke. Bland det sista Arne säger innan
vi avslutar intervjun är att han gläder sig väldigt över
att prästerna numera är både så duktiga och så
lätta att få kontakt med. Avlägsen känns, tänker
jag, den tid när en komminister kunde "explodera" om
någon tilltalade honom "du". Som Arne säger till
sist: "Och, ja det har ju förändrat sig så".
|