Arne Jansson berättar

Om gårdarna, byn och landskapet

Arne Janssons berättelse om hur han kom att engagera sig i det kyrkliga livet blir på en och samma gång, som en oupplöslig enhet, en skildring av landskapet i omgivningarna av Spånga kyrka, så som det såg ut fram till slutet av 1960-talet. Det var jordbruksbygd. Även om villasamhällena kring Spånga station och Duvbo (som fram till 1950 hörde till Spånga församling) hade börjat byggas ut under 1910- och 20-talen redan innan Arne var född, de nya villastäder där den moderna tidens livsstil var framträdande, så var en stor del av Spånga ett jordbrukslandskap, och en levande bondeekonomi åtminstone fram till tiden för andra världskriget. Arne föddes 1926. Hans föräldrar var de sista aktiva bönderna i den by som fanns i anslutning till kyrkan, Spångaby. Detta faktum präglar inte bara vad han berättar om sin uppväxt i största allmänhet, det präglar också hur hans perspektiv ser ut när han berättar om kyrkan överhuvudtaget och hur han var engagerad där på olika sätt.

Kyrkan var en del av jordbruksbygden. Så hade det varit sedan tidigaste medeltid i Spånga, och så var det när Arne var liten pojke. Han berättar om hur han fick hjälpa sin far att ploga kyrkogården på vintrarna. Det blir samtidigt en påminnelse om hur det praktiska arbetet i och omkring kyrkobyggnaden under långa tider var en gemensam plikt och angelägenhet för bönderna, precis som det varit ett gemensamt ansvar att sköta sådant som vi idag skulle kunna betrakta som kommunala angelägenheter. Och då inte som vi är vana i vår tid, genom att man betalar i skatt för att ta sin del av ansvaret, utan genom praktiskt arbete. Arne berättar om hur hans far plogade sin andel av Enköpingsvägen. Bussen hade ju börjat gå på 1920-talet och måste kunna komma fram. Samtidigt plogade Arnes far vägen ner mot kyrkan, den vägen som alla brukade kallade för Klockargatan, och han plogade kyrkogården. Arne berättar att han fick hjälpa till genom att stå bakpå träplogen och tynga ner, så gott han nu kunde. "Jag var ju liten och lätt". Men jämte honom på plogen stod en kyrkogårdsförman, "en stor och kraftig karl" som väl tyngde ner desto bättre. "Jag som var kvick då, och vig, fick ju passa så här och se och ropa om det kom emot nån sten".

Jag frågar Arne om den stora förändringen i mitten av 1900-talet. Avsiktligt, för att inte styra svaret alltför mycket, formulerar jag mig lite vagt, men tänker ändå framförallt på den förändring som var av kyrkorummet, renoveringen och arbetet som gjordes då med att ta fram kalkmålningarna inne i kyrkan. Som jag konstaterade nyss är Arnes berättelser om kyrkan och hans berättelser om uppväxten som bondson på Spångaby gård något som ständigt glider in i vartannat. Kanske är det inte konstigt då att när jag frågar om förändring så svarar Arne genom att ta avstamp i en skildring av landsbygden Spånga. Det var, säger han "rena landet, och en idyll, och alla kände alla på Järvafältet. Och sen var vi ju mer eller mindre släkt, alla bönderna". Att det var så har sin förklaring i att bönderna i Spånga, precis som ännu på andra håll i världen, var noga med att gårdarna ärvdes från generation till generation på ett för dem riktigt sätt. Även om arrangerade äktenskap inte var något som praktiserades under 1900-talet så talar Arne om hur "tidigare generationer gjorde ju gärna opp partierna, så att de skulle få lämpliga gårdar och lämpliga /makar/ som passade". Och det gjorde, säger Arne "att vi var släkt, vi var sysslingar och bryllingar och kusiner allihopa. Så att visst saknar man ju..." Men det är inte bara människorna och gårdarna som Arne säger att han saknar när han tänker tillbaka på tiden innan Spånga förändrades. Det är också naturen.

Cykelvägar och vitsippeskogar och backar och konvaljbackar och man visste ju var allt fanns. Och svampen och sådär visste man ju var den växte och... Så allt det där saknar man ju naturligtvis.

I nästa andetag skyndar han sig att tillägga:

Men å andra sidan så var det ju ett himmelrike att komma och få modernt. Så det första jag gjorde när jag fick lägenhet och modernt, så badade jag ju nästan varje dag som en barnunge i badkaret! Det var bara barkbåten som fattades! Så att, för genom att bara burit vatten jämt och få snåla på vatten och alltid varit... Så var det ju himmelriket att sen få spola.

Arne blev inte lantbrukare. När han var nitton år omkom hans far i en olyckshändelse. Jordbruket upphörde och Arne flyttade med sin mor till en ny bostad. Kvarnstugan där de bosatte sig låg bara en bit norr om Spånga kyrkby, så kontakten med uppväxtmiljön bröts inte. Faktum är att Arne har blivit Spånga trogen hela livet. Numera bor han visserligen alltså i en modern bostad, han bor i Flystaområdet. Han kom att arbeta som bankman och har varit en av alla de som pendlar mellan Stockholm och Spånga. Men även om han flyttat en bit bort från kyrkbyn och även om hans arbete tagit upp mycket tid så har han fortsatt att engagera sig i kyrkan. Han har, som han säger "hjälpt till mycket under åren". Det har handlat en hel del om att hjälpa vaktmästare och klockare vid gudstjänster av olika slag, både bröllop, begravningar och andra gudstjänster. När jag frågar Arne om hans första minne av Spånga kyrka så är det just ett av de tillfällen när han hjälpt till som han då berättar om. Men då var han bara åtta eller nio år. Arne hade en kusin som brukade vara med och ringa i kyrkklockorna. Det här var innan elströmmen hade kommit till byn, så klockorna måste ringas för hand, med hjälp av rep. Nu var det en nyårsafton, och kusinen var i den åldern att "särskilt på nyårsafton så ville han ut och dansa och ha lite roligt. Och då bad han mig om inte jag kunde ringa lillklockan". Storklockan skulle skötas av "farbror Öberg som vi sa. Han var ju en mycket vänlig man. Han hade varit ringare i många många år i Spånga kyrka". Arne berättar att han förstås, liten som han var, inte klarade av att få igång klockan själv. Farbror Öberg fick dra igång den, och sedan gick det bra, det vill säga ända tills klockan skulle stannas. Jag kunde inte stanna den själv, berättar Arne "för då följde jag med opp i repet sådär för det, jag var ju för lätt alltså". Denna aningen vådliga händelse avskräckte inte Arne, uppenbarligen, för han kom att hjälpa till många gånger senare med klockringningen. Även om han inte blev lika skicklig som farbror Öberg, som klarade av att ringa i båda klockorna samtidigt - Arne visar med armarna hur han stod och drog i båda repen samtidigt. "Det gick och göra det. Den som kunde riktigt" - så klarade han så småningom av den inte helt lätta konsten att få klockorna att slå i takt. Och det blev fler nyårsaftnar. Arne berättar att ringningen då höll på extra länge, kanske fem minuter. Hans berättelse om ringningen på nyårsnatten ger en fin stämningsbild av hus och människor kring kyrkbyn då:

Och sedan var det ju så roligt med att sedan när vi slutade ringa då och skulle stänga luckorna, då ropade vi ju gott nytt år över hela byn här. Och då svarade ju folk överallt. Och klockar Holmström som då hade, bodde i klockargården, han hade ju alltid främmande på nyårsafton. Och de var alltid ut och hörde på klockorna och så svarade de oss då gott nytt år.

Föräldrarnas bondgård låg precis granne med kyrkan, strax väster om den nuvarande nedre kyrkogården. Gårdstomten var, och är, där det numera finns en lekpark. Några av husen som tillhörde gården står fortfarande kvar, med nya funktioner. Det hus som idag kallas Rättargården, och används till församlingsverksamhet byggdes av Arnes farfar, August Jansson år 1897, berättar Arne. Sedan finns det ett bostadshus från 1700-talet kvar, även om det blivit ombyggt till oigenkännlighet, och det finns en del uthus kvar. Men när han var barn var det alltså ett jordbruk som var i full gång här. Han fick som de flesta bondbarn hjälpa till med, som han säger "allt som är på en bondgård. Alltifrån och mjölka kor och göra rent i lagårdar". Man odlade spannmål, hade två hästar och som mest åtta kor, förutom grisar och andra smådjur. Eftersom gården låg precis vid kyrkan hände det inte helt sällan en del dråpligheter när husdjur av allehanda sorter tog sig in på kyrkogården. Det var inte bara de egna husdjuren som förirrade sig in bland gravstenarna. Rinkeby, som var en lite större gård, hade ganska mycket kor. Arne berättar att han vaknade en söndagsmorgon och upptäckte att det gick fullt av dem och betade på kyrkogården.

Och då var det en farbror och jag som fick springa ner och försöka och få dän korna där, och vi var ju så rädda att de skulle springa på gravar och man fick ju försöka fösa ihop dem i stora gången då, så man kunde få... Sedan så ringde väl min mor till Rinkeby då, och undrade om det var deras kor, så de fick komma och hämta dem.

En annan gång var det griskultingen på Spångaby gård som var kvick med att smita ut när den skulle matas...

Min farbror och jag sprang och jagade den där. Och så fort vi kom i närheten så skutta han iväg. Och det bar också iväg över kyrkogården förstås. Han tog sig igenom häcken och in i kyrkogården och där sprang ju vi. Men sen lyckades vi väl till slut få ner en i ett dike. Det var det enda, att få ner den i ett dike. Då sprang den ena framför med en säck. Fick man en säck över huvudet på grisen, då kunde man få hem en. Det var det enda.

Kyrkan och området runtomkring var välkända på ett sätt som platser väl bara blir när man är barn och tonåring. Där sprang Arne och lekte. Han kikade in genom gallret till Bondeska gravkoret. Han visste att man inte skulle säga "Klockarvägen" om vägen upp från kyrkan upp mot Klockargården. Man skulle säga "Klockargatan". Om man sa till någon att man skulle träffas "framme vid allén", då visste alla att det var träden som växte norrut från prästgården sett som man menade. En annan träffpunkt var blinkfyren, en slags tidig form av trafiksignal i en tid när bussar och och en och annan bil började göra trafiken tätare. Blinkfyren fanns där tre vägar möttes uppe vid Enköpingsvägen. För att inte tala om "Klockarträt", inte att förglömma som mötesplats. "Det är det stora trät som fortfarande står kvar i hörnan nedanför Bussenhus. Där i hörnan står en stor sån här ask tror jag det är". Där fanns det en provisorisk träbänk byggd runt stammen. Och, "jaa, så där satt man och höll nån flicka i hand".

Det är med en småpojkes känsla för stämningar och lustiga detaljer i levande minne som Arne berättar om hur spännande han tyckte det var att få följa med sin mamma hem till kyrkoherdeparet Busch i prästgården.

Ja, och jag var ju salig när jag fick komma hit till prästgården. Det var ju kyrkoherde Busch då, fru Busch var mycket god vän med min mor. Då fick jag ju ofta komma opp här. Och då fick jag ju gå och vrida på vattenkranar här. Hon var ju mycket snäll fru Busch och tyckte om barn. Och så hade hon ju ett så fint badrum där oppe. Och vi hade ju aldrig sett ett badrum, för hemma hade vi ju bara vatthinkar och slog över varann och tvättade så mycket så man höll sig ren. Så det var ju ett himmelrike. Och sen hade hon en sån här tvålkopp, en hand som satt i väggen. Och den där gick jag ju och hälsade på! En hand som var av porslin, som satt i väggen som tvålen låg på. Och så fort jag kom in i badrummet så gick jag och hälsade på den där. Så det var ju ett himmelrike naturligtvis. Och sen bjöd hon ju på saft och så satt... det var ju en stor glasveranda här då, fick man sitta i en fin korgstol, och så var det så roligt med den där stolen, för den knarrade ju när man satt där.


I kyrkan på 1930-talet

Också inne i kyrkan fanns det roliga saker att titta på, minns Arne. När han var liten var väggmålningarna från sekelskiftet fortfarande kvar. De var visserligen inte medeltida original, men de hade desto mera detaljer som kunde väcka fantasin. På södra väggen i koret finns numera en figur som ser ut som att den håller upp pelaren ovanför. Då fanns det likadana sådana figurer målade hela vägen runt om i kyrkan. Och de där små gubbarna, berättar Arne, dem satt man och tittade på och tyckte var skojiga. När Arne jämför gudstjänsterna i kyrkan nu med hur de var när han var liten är en skillnad att då kände man igen de som kom dit till utseendet. Man visste vilka de var, och så "visste man ju precis varifrån de kom, Solhem och Bromsten och Flysta...". Att det inte alla gånger var så roligt är inget att sticka under stol med. Gudstjänsterna kunde vara oändligt långtråkiga. Predikningarna var mycket strängare, tycker Arne, men också högtidligare. Samtidigt många gånger tråkigare. Det fanns en komminister Bergstrand. Han höll så långa predikningar att han fick dela upp dem i tre delar, med psalmsång emellan. "Och så var ju prästen alltid svartklädd". På samma gång var det "väldigt stiligt när han hade den där svarta kappan, och så kom /han/ och gick in och den bredde ut sig så här när han gick". Alla predikningar var inte tråkiga, även om det kanske inte alltid var innehållet, det som sades som var det mest fascinerande för en liten pojke. Arne berättar om kontraktsprosten Hansson från Sollentuna som kom och gjorde en visitation och gästpredikade. Han var en mycket god talare, det var den gängse uppfattningen bland församlingsborna. Det var bara det att han gestikulerade vilt, fäktade med armarna och "när han predikade, endera var han nere så man inte såg en, än var han oppe i det där taket". Arne själv uppfattade måhända att han var en mycket god talare, "men jag minns så väl det där för jag som då var barn och grabb satt ju naturligtvis och önskade att något skulle ramla ner!" Annars var det särskilt julottor som var viktiga händelser. Också då kunde det vara annat än själva gudstjänsten som gjorde upplevelsen stor. En gång kom det en förmögen dam åkande hela vägen från Östermalm i släde till julottan i Spånga. Arne var oerhört imponerad, inte så mycket av damen, men av kusken och hästarna. Så fort julottan var över skyndade sig Arne tillbaka ut till slädekipaget för att titta på de två stiliga hästarna och kusken som satt där med sin stora skinnkrage. "Det var ju nåt fantastiskt".


I kyrkskolan

Till bilden av uppväxten i Spångaby hör också kyrkskolan. Det var en skola som fungerade som många skolor på landsbygden fortfarande gjorde under första hälften av 1900-talet. Typiskt för många av dessa så kallade B-skolor var att läraren samtidigt var både klockare och kantor i församlingen. På så sätt blev det en nära anknytning mellan skolan och kyrkan, precis som mellan kyrkan och livet i största allmänhet i Spångaby. Och visst var det klockare Holmström och det faktum att han även var folkskollärare som gjorde att Arne själv senare kom att ha så mycket med kyrkan att göra, det tvivlar inte Arne på. Sedan var det väl inte bara fördelar med att ha gått kyrkskolan, även om det ju var som han säger "en liten rar skola och det var en liten idyll". När han efter de sex åren i folkskolan läste vidare insåg han att undervisningen i matematik och svenska nog inte varit den bästa. Istället var det "oerhört mycket psalmverser, nästan varje dag" i läxa. Bekvämt förstås för magister Holmström, "för han hade ju dem i huvet".

När vi talar om tiden i kyrkskolan leder Arnes och mitt samtal in på att vi börjar tala om andra olikheter mellan förr och nu än det som handlar om att hus, gårdar, åkrar och ängar har försvunnit, att släktgemenskapen har brutits upp och att naturen inte längre är sig lik. Han berättar om en lärarinna som också undervisade i kyrkskolan. Denna lärarinna var noga med att barnen skulle lära sig vilken samhällsklass de tillhörde. "Hon menade på att de skulle lära sig att det var olika klasser, och till den och den klassen hörde föräldrarna och dit hörde jag, så att säga". Så gjorde inte magister Holmström. "Han var lika mot alla, om jag säger". Men skillnader fanns och det var skillnader som inte bara yttrade sig i ord, utan i högst konkret verklighet. Vid Skrytetorpsvägen, där det numera är nybyggda hus, berättar Arne, fanns när han var liten dåliga trähus. Många av de som bodde där var lantarbetare och många hade det illa ställt. Så illa att Arnes mamma eller hans faster brukade ropa in barnen som bodde där när de var på väg hem från kyrkskolan, för att de skulle få ett mål mat. "Och jag gjorde ju naturligtvis som på barns vis, jag frågade ju Mamma varför de skulle äta våran mat. Så gör ju barn!" Skillnaderna mellan människor i 1930-talets Spånga handlade många gånger om att kunna äta sig mätt hemma eller inte, och om att ha råd att skaffa kläder eller inte. I skolan syntes det tydligt vilka barn som hade föräldrar som hade det bra ställt och vilka som hade det svårt. Att få hjälp av kommunala medel till det nödvändigaste var en utväg som fanns. Fortfarande vid denna tid hette det då i allmänt tal, minns Arne, att man hade fått hjälp av "socken eller det allmänna", ett språkbruk som minner om äldre tid, när kommun och kyrksocken hängde samman. Barnen kunde få kläder till skänks när föräldrarna inte hade råd. Men, berättar Arne, "då var det ju så tokigt att de där kläderna de var märkta på ett visst sätt så det såg man ju på långt håll, att den där tröjan då, eller pullovern, den har du fått av socken. Och barn är ju inte alltid så snälla". Samtidigt tillägger han att sådant som ofta förekommer idag, mobbning, det existerade inte i Kyrkskolan. Så förmanade också hans egen mamma honom "kolossalt att man fick inte lägga sig i vad andra hade på sig, eller på något sätt bry sig om. Och hon försökte ju förklara att det är många som har det sämre ställt och de har inte råd och man ska vara lika vänlig mot dem eller schysst som man är mot dem som har det bättre".

Att den hierarki, den uppdelning mellan hög och låg som man brukar associera med bondesamhället fortfarande var en realitet, både som ett sätt att tala och tänka och som något som yttrade sig i materiella skillnader när Arne växte upp i Spånga på 1930-talet, det ger hans berättelser många exempel på. Skillnaderna märktes även i det som hade beröring med det kyrkliga livet, och till och med in i döden. Arne berättar om att kyrkogården var uppdelad i två delar, Allmänna linjen och Stora gången. På det område som kallades Stora gången var gravarna köpta. Där ansågs det finare att få bli begravd. På den andra sidan, Allmänna linjen, låg de begravda som fick platserna betalda av kommunen. Där kom aldrig makarna i samma grav, berättar Arne. "Utan det blev bara där det var plats så gjorde man en grav". Han berättar apropå att skillnaderna mellan människor av olika samhällsrang märktes ända in i döden en historia som han hörde talas om som ung. Kring sekelskiftet 1900 var det en orgeltrampare, Jonsson hette han i efternamn, som avled efter att ha tjänstgjort i trettio år i Spånga kyrka. Han hade blivit lovad en gravplats av församlingen, och han fick också en sådan. Ett par år efter orgeltramparen var det en städerska som också hade tjänstgjort i ett trettiotal år som avled. Kyrk-Ada, som hon kallades, hade också blivit lovad en gravplats. "Men då", berättar Arne "tyckte de styrande i Spånga att det var lite väl onödigt att ge henne en extra grav med. Så att man begravde henne i orgeltramparens grav, fast de inte var släkt eller nånting!"

Till bilden av det äldre samhället med dess uppdelning mellan hög och låg, under långa tider formulerat som de fyra stånden - adel, präster, borgare och bönder - hör också att det kunde finnas en stor stolthet över att vara den man var, och att det dessutom kunde vara viktigt att tydligt visa upp detta inför offentligheten. Dessutom, genom att man hade mycket av sin självuppfattning som samhällsmedlem genom sina föräldrar, ungefär som lärarinnan i kyrkskolan som Arne berättade om tyckte att barnen skulle lära sig tänka, så kunde det vara viktigt inte bara vem ens föräldrar var, utan också vem man var släkt med överhuvudtaget. Båda dessa ingredienser, att självmedvetet visa upp vem man var och att släkten hade stor betydelse för ens självuppfattning, dessa ingredienser i bondesamhällets värld finns med i bakgrunden när Arne beskriver hur det som när han var liten kallades för storbegravningar gick till. Vi kommer in på det här ämnet efter det att vi pratat om tavlan av Petter Ljungh som hänger i kyrkan, och vi har skrattat lite åt att denne höge militär i början av 1700-talet lät måla en bild av sig själv när han skulle hedra sin avlidna hustru. Jag säger till Arne att det kanske ändå var lite logiskt att hustrun hedrades genom en bild på sin framgångsrike make, eftersom det var så viktigt på den tiden, särskilt i högre samhällsskikt, att visa upp vem man var släkt med. Arne associerar då genast vidare till att berätta om de pampiga storbegravningarna när han var liten. Det är särskilt en sådan som han kommer ihåg. Hans far var med i en grupp av bönder som hjälptes åt att bära kistan. Det var Nils Hanssons begravningsbyrå som anlitade dem. "Och de var ju då så finklädda. De hade alltid sån här svart jackett och så svarta rockar och hög hatt, så det var ju riktigt stiligt". På den här storbegravningen var det en lantbrukare på en större gård som jordfästes, berättar Arne. När det skulle hållas tal, då var det "då ett väldigt långt tal. Och hur fantastiska den släkten hade varit, vad de hade gjort och uträttat och vad han själv hade uträttat allt sånt där". Till storbegravningarna hörde också så kallad långringning. Det innebar att man ringde i kyrkklockorna ända från det att kistan bars ut från den avlidnas bostad tills man burit den hela vägen till kyrkan. Arne har inte själv varit med och ringt långringning, men han har alltså hört klockorna ringa i sådana sammanhang, flera gånger. Den sista långringningen han kommer ihåg var när en ung flicka hade omkommit. Föräldrarna var utom sig av sorg, och för att hedra henne blev det bestämt att det skulle bli långringning. "Det var nästan lite kusligt tyckte man" säger Arne om att höra klockorna ringa medan kistan bars den långa vägen mellan samhället neråt Skrytetorpsvägen och upp till kyrkan den gången.


Myndiga och mäktiga präster

På den spångalandsbygd där Arne växte upp fanns det också en uppfattning om prästens roll och prästens position som förändrats fullständigt senare under 1900-talets lopp. Om människor i Spånga då erfor att det fanns en uppdelning mellan hög och låg, så var prästen, som Arne uttrycker det "Ja, han var ju nästan, om inte furstelig person men nära nog i en församling". Att få komma på besök till prästgården var en märkvärdig upplevelse för en liten pojke. Arnes berättelse om sin häpnad över badrummet, tvålkoppen som såg ut som en hand och den fina glasverandan vittnar om att prästens värld var något av ett främmande land. Prästen var en myndighetsperson. Så uppfattade Arne det även om hans mamma var god vän med kyrkoherdefrun, och även om det alltså hände att de kom på privat besök till prästgården.

kyrkoherde Busch han var ju en mycket vänlig man och fin på alla sätt, men det var en viss distans, så man fick ju komma inte alltför nära. Ändå var jag ju så mycket här då i prästgården hos hans fru och det, för hon var ju helt annorlunda men. Det var... men man fick ju någon gång gå in och hälsa på honom. Sådär, men...

Det var ett stort avstånd till en person som kyrkoherde Busch, det gällde förstås även andra präster. Arne kommer ihåg ett tillfälle när det var en vaktmästare som annars arbetade i Stockholm som hade kommit till Spånga. När den där vaktmästaren sa "du" till komminister Bergstrand så fick prästen ett utbrott, berättar Arne. "Han sa du till honom och jag trodde han skulle explodera". Allt detta har förändrats. Det är, menar Arne "en sak som som naturligtvis har blivit mycket bättre nu än ifrån det jag var /ung/ och det är att idag är man ju god vän med prästen". Mycket hände efter andra världskriget, intygar Arne. Då skedde också ett generationsskifte när det gällde präster. När kyrkoherde Busch slutade var han sjuttiofem år. Det tyckte vi var gammalt, menar Arne och skrattar, eftersom han själv är i samma ålder nu. Men sedan efter kriget, 1946, kom kyrkoherde Zetterberg hit, "Och då blev det ju naturligtvis väldigt moderniserat tyckte vi då, en så ung kyrkoherde, men vi som var unga då tyckte ju det var fantastiskt". Då satte han och komministern Lennart Håkansson igång med sådant som ungdomsverksamhet, något som inte hade existerat tidigare.


Förr och nu

När Arne och jag sitter och pratar är det ett ständigt skifte mellan dåtid och nutid. Ibland talar vi om den dåtid som var Arnes barndom och uppväxt. Andra gånger rör vi oss längre tillbaka i tiden. Ibland blir perspektivet till jämförelser mellan nu och då. En anledning till att det förflutna lever så starkt i det som Arne berättar har - det är nog inte för mycket sagt - att göra med att hans släkt bott så länge som sex generationer i Spånga. Arne säger också själv efter det att jag undrat över vilken betydelse det har för honom att kyrkobyggnaden i Spånga är så gammal, att det händer att han funderar över alla dem som suttit där före honom. "Vi har ju bott sex generationer i Spånga. Och då tänker man ju naturligtvis tillbaka på... och särskilt i helgontiden då på alla som setat före där". Alla sex generationerna har inte bott i Spånga by. Det var Arnes farfar som flyttade dit när han tog över den mindre av de två gårdar som fanns där. Han var född och uppvuxen i en annan by i Spånga socken, Lunda, där hans far hade Skesta gård. Farfars mor hade nog helst velat att farfar skulle gifta sig med dottern på Strömvallsgården, den större gården i Spånga by, så att han hade fått överta den. "Men det blev ingenting av med det", berättar Arne. "Utan han gifte sig med, som man sa på den tiden, pigan, och det vart ju lite protester". Men så småningom bosatte sig alltså August och Tilda Jansson på gården i Spånga by. De gifte sig 1875 i dåvarande prästgården. Kyrkoherde Hedlund som vigde dem skrev några ord i brudparets psalmböcker. I Augusts psalmbok skrev han "du skall hava din hustrus väl och mån alltid för dina ögon och alltid hava din hustru i högaktning", berättar Arne. "Och i Tildas psalmbok så skrev han så här att hon skulle 'vara sin man underdånig och lydig och alltid göra sitt bästa för att till honom giva den bästa tillfredsställelsen' eller nånting sånt där". Ett annat bröllop som Arne hört talas om ägde rum precis när den nuvarande byggnaden stod färdig, på samma grund som den tidigare prästgården. Det var när hans far var liten pojke. Han och hans bror var där och "ropade ut bruden", berättar Arne. "Det var Axel Jansson Akalla som gifte sig med Augusta Lamberg". Och bruden, "hon var mycket vacker och mycket älskvärd, så hon blev utropad många gånger", berättar Arne och tillägger att det förstås hörde till att alla de som stod utanför och ropade förväntade sig att det skulle bäras ut någonting att äta och dricka också.

Det förflutna lever genom berättelser Arne hört från äldre familjemedlemmar och släktingar eller andra som själva varit med. Annat är sådant han hört berättas av folk i allmänhet, sådant som nästan fått karaktär av legendstoff, av lokal sägen. På sägners vis vet ingen numera om historien om den rykande kaminen bygger på en verklig händelse eller inte, men det saknar betydelse i sammanhanget. Det var så att det fanns en täljstenskamin i kyrkan (på fotografier från sekelskiftet 1900 ser man att den var placerad ungefär där dopfunten står nu). Någon av prästerna hade predikat på domssöndagen. När han hade läst om yttersta domen, just då började kaminen att ryka alldeles ovanligt mycket. "Och då", berättar Arne vidare, "hade han ju pekat på kaminen och sagt: 'Så kommer yttersta domen att bliva, rök och eld och tandagnisslan'".

En annan historia som Arne hört berättas handlar om hur klockare Holmström hittade tavlan av Petter Ljungh och såg till att den sattes upp i kyrkan. Det var alldeles i början av 1920-talet när Holmström just hade börjat arbeta som klockare i församlingen. I den så kallade tiondeboden, den gamla träbyggnad som fortfarande står kvar strax norr om kyrkan, fanns på den tiden en stor box där man förvarade koks, som användes till uppvärmning av kyrkan. Så kom det sig vid ett tillfälle att Holmström hade något ärende in till tiondeboden, berättar Arne. "Då fick han se att de hade ett så konstigt lock på kolboxen. Så han gick väl bort och tittade på det, och det var tavlan med Petter Ljungh /.../ Och han vände ju på och såg att det var en målning och att det var en fin ram". Holmström kontaktade riksantikvarien som gjorde i ordning tavlan, och sedan sattes den upp i kyrkan.

Jag frågar Arne om något som jag själv hört talas om. Jag har hört att den dopskål som används fortfarande innehåller silver från nedsmälta snusdosor. "Jo, det är jag som har berättat det", säger han och bekräftar att det är en sann historia. Bakgrunden var att Axel Gewalli som var kyrkoherde under några år vid tiden för andra världskriget tillsammans med sin hustru hade bildat en fond för att skaffa en ny dopskål, Axel och Constantia Gewallis fond. Det var svårt att överhuvudtaget få tag i silver eftersom det var krigstid, så problemet var inte bara att ordna fram pengar. Alltså samlade man in silver för att smälta ner och tillverka en skål. Arne berättar hur det gick till.

då gick kyrkoherde Gewalli runt nere i Solhem med alla bekanta och kolleger han hade där, att de skänkte silverskedar och sånt där. Men bönderna hade ju just inga silverskedar. Men de hade snusdosor /.../ och det fick ju Gewalli höra. Och då gick han ju runt på bondgårdarna och fick snusdosor. Men min far var väl lite finurlig... De hade ju många snusdosor vid Spånga by, för varje generation hade ju en sån där förr. Men en smugglade han undan. Så den har jag i min ägo.

Det var fler än Arnes far som var motvilliga till att lämna ifrån sig sina snusdosor. Men när det var kyrkoherden själv som kom, så ville ingen riktigt säga nej. "Jag minns ju så väl", säger Arne "när han kom till Spånga by och fick silverdosor". Men att barnen som döps i Spånga kyrka numera får vatten från en dopskål tillverkad av gamla snusdosor är alltså alldeles sant.

När vi talar om förr och nu i kyrkan, och speciella händelser, kommer vi oundvikligen in på de stora förändringarna av kyrkorummet i samband med renoveringen på 1950-talet. Arne berättar att de äldre, som hans mor och andra, tyckte att det var mycket som varit finare innan kyrkan gjordes om. Många saknade målningarna som de sett ut före renoveringen. De som hade funnits sedan början av 1900-talet var ju mycket tydligare. Predikstolen hade varit vitmålad. Nu fick den sin ursprungliga mörka färg och den uppfattades som dyster. "Sen tyckte man ju naturligtvis inte om bänkarna", säger Arne, och berättar en lustig detalj om de stänkmålade bänkarna som kom till vid renoveringen, att "det hände i början att äldre damer som såg lite illa, de tog opp näsduken och så började de och gnida på de där fläckarna, de trodde att det var något som var smuts!". "Solhattarna" kallade folk de nya lamporna för, och att de väckte "ett visst rabalder", det kan Arne intyga. De mindre lampetterna i koret tyckte en del mest liknade kräftlyktor. Själv kan han än i denna dag sakna den stora ingången i väster och orgelläktaren där ovanför. Det var väldigt stiligt, både vid bröllop och begravningar när man gick rakt in i kyrkan genom genom stora ingången, minns Arne. Och så saknade min mor fönstren på norrväggen, säger han sedan. "För på julmorron när man kom då, om man kom oppifrån vägen där, då var det väldigt vackert när det lyste i bågarna i fönstren. /... / Och det var ju så vackert då, och sedan vart det ju bara en svart vägg".

Att framställa Arne som en person som hävdar att allt var bättre förr vore allt annat än riktigt. Så har det väl också framkommit av det jag beskrivit ovan av vårt samtal, att lika mycket som Arnes berättelser pendlar mellan dåtid och nutid, lika mycket är han snar till att framhålla både fördelar och nackdelar med det som varit och det som blivit. När man hör honom berätta om julottorna som var så välbesökta att församlingsborna fick hämta biljetter på pastorsexpeditionen för att överhuvudtaget få plats, då är det lätt att uppfatta gudstjänster förr, under den tidsperiod under första hälften och mitten av 1900-talet som Arne talar om, som en ständig källa till gemenskap för många av den tidens ortsbor. Det är lätt att föreställa sig att folk gick man ur huse ungefär som i äldre tid när det var obligatoriskt att gå i kyrkan. Överraskande då att höra Arne berätta att när han var ung ansågs det som ganska storslaget om det kom femton
tjugo personer till kyrkan. Bottenrekordet var han med om en gång då det bara kom tre personer. "Man kan ju bli både glad och förvånad att se att så många kommer", säger Arne apropå det faktum att det numera är ett ständigt ökande antal gudstjänstbesökare i Spånga. Annat som hör till den nya tiden, och som han blir positivt överraskad över är en del seder och bruk som invandrare för med sig. Till exempel när det hänger presenter på kyrkdörren. Arne tjänstgör som kyrkvärd och är ofta en av de som kommer först till gudstjänsterna. "Man kommer på söndagsmorron, tidigt på söndagmorron hänger det alltid någon plastkasse där, och där kan det ligga karameller eller små ljus eller nånting". En gång skänkte några äldre damer ett litet krucifix. Likaså, berättar Arne, händer det när han är med inne i sakristian efter en gudstjänst och räknar kollekt att det kommer in personer och bjuder på karameller. "Och det var ju otänkbart förr också", säger han och jag associerar till allt möjligt annat han berättat om som otänkbart förr, men som nu av de flesta av oss uppfattas som så invant att vi knappt ägnar det en tanke. Bland det sista Arne säger innan vi avslutar intervjun är att han gläder sig väldigt över att prästerna numera är både så duktiga och så lätta att få kontakt med. Avlägsen känns, tänker jag, den tid när en komminister kunde "explodera" om någon tilltalade honom "du". Som Arne säger till sist: "Och, ja det har ju förändrat sig så".

<<< tillbaka