Legenden om Sankt Eskil

I denna legend förekommer flera namn och personer ur den tidiga svenska historien. Det handlar om den första kristna tiden med Eskil som en av missionärerna i det som nu är Sverige. Precis som med alla legender får man komma ihåg att det kanske bara är brottstycken, ett och annat fragment - om ens det - av hela berättelsen som beskriver eller liknar sådant som hänt i verkligheten.

Eskil var biskop och kom i början av 1000-talet från England till det som i legenden kallas för Nordanskog, och som syftar på det område som finns norr om skogarna Kolmården och Tiveden, alltså Södermanland. Han reste så långt bort från sin släkt och sin hembygd därför att han var säker, berättar legenden, på att

ju längre han för Guds skull drog bort från sitt eget land, dess närmare himmelen skulle han komma. Guds försyn ville förvisso, att en så klart lysande fackla skulle sättas i kyrkans stake och skänka ljus åt många, och därför valdes han med allas samtycke till biskop inom det kyrkoområde, som kallas Nordanskog, och invigdes därtill med all heder. Som en morgonstjärna i töcknen, så återförde han med strålglansen av sitt goda föredöme och sin heliga förkunnelse många från sanningen vilsegångna till det himmelska fäderneslandets väg, sedan han nu uppstigit på den biskopliga värdighetens stol. Som solens återglans på en bergstopp, så dyrkade folket i honom Kristus.
LEGENDER FRÅN SVERIGES MEDELTID SIDAN 271

Till en början gick alltså missionerandet bra. Men när fler blev kristna växte också motståndet mot den nya religionen. En av de som gått över till kristendomen var kungen som legenden uppger hette Inge (de båda kungar med namnet Inge som är kända i svensk historia levde dock senare - Inge den äldre ca 1080-1110 och Inge den yngre 1118-1120-talet). Nu avsattes kung Inge av sina motståndare och de

förjagade honom från riket. Efter att ha fördrivit sin kristne furste, valde de sig en avgudadyrkare. De togo nämligen till konung en otrogen, vid namn Sven, ovärdig konunganamn och med skäl kallad Blod-Sven, enär han tillstadde dem att dricka djurblod, som offrats åt avgudarna, och själv spisade offerkött.

Efter denna triumf över trons kämpe, Inge, samlade sig de otrognas hop kring sin konung i Strängnäs, där de slaktade oxar och får och hembjödo offer åt sina gudar. De firade här ett stort gästabud till ära för kungen och avgudarna.
LEGENDER FRÅN SVERIGES MEDELTID SIDAN 271-272

(Blot-Sven är en person som också förekommer i den tidiga svenska historien, han var svåger till Inge d.ä. och levde även han senare än att han skulle ha kunnat träffa Eskil i verkligheten.)

När Eskil, som vistades i Fors i närheten av Strängnäs, fick höra talas om gästabudet och hur det hade gått till där gav han sig iväg för att ställa Blot-Sven och de andra till svars:

Oförskräckt stod han mitt ibland dem. Han tog Andens svärd (som är Guds ord) och tillvitade de otrogna, att de, i glömska av Gud, sin skapare, hembjödo offer åt djävlarna i stället för åt Gud.

Ormar like, tillslöto de sina öron för att icke höra Guds ord. Men då gudsmannen såg detta, lyfte han ögon och händer mot himmelen och ropade till Gud, att han ville göra ett påtagligt järtecken, varigenom de otrognas stenhjärtan skulle förnimma, att Kristus ensam är den sanne guden. När han slutat bedja, lät Herren genast sitt dunder höras med väldigt dån, och hagel, snö och regn föll ned och förstörde de offrandes altaren och slaktdjur. Över biskopen kom dock inte en enda regndroppe.

Även om Gud på detta sätt visade sig stå på Eskils sida hindrade det inte hans motståndare från att gå till angrepp. De blev rasande på Eskil:

En av dem, en spåman vid namn Spåbodde, träffade honom i huvudet med en sten, under det en annan med en yxa slog in hjärnskålen. Stenen, där han stod, blev så ymnigt övergjuten med det heliga blod, som flöt ur hans sår, att den, efter vad det sägs, ännu bär outplånliga spår därav. Några hövdingar ryckte slutligen till sig martyren, då han halvdöd föll till marken, och släpade honom inför konungen. På det att han icke skulle sägas lida utan orsak, försäkrade de, att han - till smälek för kungen och gudarna - genom magiska konster hade satt luften i rörelse. Så snart den orättfärdige konungen fällt dödsdomen, fördes Eskil till den dal, där predikarebrödernas kloster nu är beläget. Övermannad av stenkasten, slutade han där för sitt trosnits skull sitt timliga liv och ingick fröjdefullt i det eviga.
LEGENDER FRÅN SVERIGES MEDELTID SIDAN 272-273

På detta sätt led alltså Eskil martyrdöden. Ofta när han avbildas i konsten ser man honom hålla i tre stenar, som en påminnelse om hur han misshandlades. Biskopen på bilden här håller inte i några stenar. Han har en biskopsstav, kräkla, i höger hand. Det är bilan som han håller i höger hand som gjort att man har gissat att den här bilden ändå kanske föreställer Eskil. Bilan symboliserar i så fall yxan som det berättas om att Eskil blev slagen i huvudet med.

Den "dal, där predikarebrödernas kloster nu är beläget" syftar på en plats i Strängnäs där det under tvåhundra års tid, mellan 1268 och 1473, fanns ett kloster som hörde till predikarebröderna, det vill säga dominikanerorden. Det var på den platsen som Eskil dog. Enligt legenden och andra berättartraditoner var detta i slutet av 1000-talet, men efter vad andra säkrare källor uppger dog Eskil kring år 1016. Att han kom att ge namn åt Eskilstuna har att göra med att det var där han blev begravd, eller rättare sagt på en plats som då bara hette Tuna. Ingen vet exakt var det här kan ha varit någonstans, men alltsedan slutet av 1200-talet har man tolkat legendens Tuna som att det är en plats identisk med Eskilstuna.

Egentligen var det meningen att Eskil skulle begravas i Fors, i en kyrka där. Men när de som bar hans döda kropp kom till Tuna hände det märkliga saker. Luften blev tjock av dimma och Eskils kropp blev med ens så tung att det var omöjligt att rubba den. En av de som förut kastat sten på Eskil fick samma natt klart för sig att just på den här platsen skulle det byggas en kyrka, till Eskils ära, och här begravdes han.